gängkriget

Kapitel 11

Jag vaknade av skrammel i köket. Förvirrat såg jag mig omkring innan jag insåg att jag var i Alecs vardagsrum. Minnena från gårdagen kom tillbaka. Med en suck drog jag handen genom mitt rufsiga hår. Jag gäspade och sträckte på mig samtidigt som jag reste mig upp och begav mig till köket. Alec och Nicole stod och plockade fram frukost. De båda vände sig mot mig när jag kom in i rummet.
"Alec" sa jag i en hälsning samtidigt som vi tog i hand och gav varandra en klapp på ryggen. Jag gick förbi honom och stannade framför Nicole med ett flin på läpparna. I ett försök att få henne att förstå att jag ville reta Alec så höjde jag ögonbrynen gång på gång och spärrade upp ögonen samtidigt som jag försökte nicka diskret bakåt mot Alec. Nicole skrattade oförstående.
"Tja, sexiness" sa jag och placerade min hand precis nedanför hennes rumpa. Hon förstod hinten och lyfte upp benet och knöt det runt min midja.
"Vad i..?" började Alec och kom emot oss, men hann inte fortsätta innan jag och Nicole brast ut i skratt och släppte varandra.
"Ni är fan sjuka i huvudet" muttrade Alec och himlade med ögonen.

"Jaha, vad händer idag?" frågade jag för att få igång ett samtalsämne när vi hade satt oss ner vid frukostbordet.
"Jag och Leia ska äta lunch på stan" sa Nicole glatt.
"Och varför är inte jag bjuden?" frågade Alec med ett höjt ögonbryn.
"Och jag?" inflikade jag skämtsamt. Nicole himlade demonstrativt med ögonen.
"Nej, men Edin, vi har annat att göra" sa Alec och blev genast allvarlig. Jag förstod direkt vad han syftade på. Vi behövde göra upp planer inför hämnden på Matteus.
"Alec, du lovade att vara försiktig efter allt som hänt" sa Nicole menande.
"Jag är försiktig" svarade Alec fort, utan att se på Nicole. Jag följde dem noggrant med blicken och anade att det hade något att göra med den där Jack som Nicole nämnde igår.

"Mamma och pappa kommer hem ikväll, du måste vara hemma då" sa Nicole efter några tysta sekunder. Alec fnös.
"Vilka då?" mumlade han. Jag svalde hårt. Än så länge hade samtalsämnena vid frukosten inte varit så gästvänliga.

Senare den dagen, när Nicole hade lämnat huset, samlades gänget hos Alec. Jag berättade att Matteus hade gett sig på mig dagen innan och alla var överens om att vi skulle ge igen. Det var dags för krig.

När klockan närmade sig sju ville Alec att vi skulle gå hemifrån eftersom han inte ville vara hemma när Nicole eller hans föräldrar kom hem, då skulle han inte få lämna huset. Eftersom det var så tidigt så bestämde vi oss för att äta middag på McDonalds innan vi gav oss på Matteus. Vi satt länge efter att vi hade ätit upp och bara snackade om allt möjligt, mestadels om Matteus och hans gäng. Jag berättade all information som jag hade fiskat upp under åren jag hade varit medlem i hans gäng så att grabbarna visste vilka vi hade att göra med, vilka knep de använde sig av och vad de var kapabla till.

Halv tio begav vi oss mot deras lagerlokal. Precis som förra gången klampade vi rakt in i deras lya. Alla var inte där, men dem som var det reste sig upp och kom fram till oss. Vi stod, gäng mot gäng, och bara stirrade på varandra. Till slut tog Alec ton.
"Var inte jag tydlig med att om du jävlas med Edin så jävlas du med oss?" sa Alec och höjde ögonbrynen. Hans blick borrade sig in i Matteus ögon.
"Var inte jag tydlig med att man inte klampar rakt in i min lya och hotar mig?" kontrade Matteus och slängde en blick mot mig och såren som hans grabbar hade gett kvällen innan.
"Vi tar inge order" fnös Alec, "vi är här för krig."

Innan någon hann reagera flög Matteus näve upp i luften och han lyckades få in en riktigt bra träff mitt i ansiktet på Alec. Plötsligt gick alla på alla och det blev kaos. Folk slogs åt höger och vänster, skrik ekade i den stora lokalen och blod skvätte åt alla håll. En kille som jag tidigare stått väldigt nära var den som gav sig på mig och vi slogs som om det gällde liv eller död. Vi var ungefär av samma vikt och längd så ingen av oss fick överdrivet mer slag än den andra. Men eftersom jag redan var öm från dagen innan så gjorde det extra ont att ta emot slag idag igen. Efter några minuter av oavbrutna slag mot varandras ansikten och magar så såg jag hur killen blev allt svagare. Jag förstod snabbt att om jag bara fortsatte lite till så skulle han ge sig, eller svimma av, för mig fungerade båda alternativen.

Precis som jag hade väntat mig så föll killen snart ner på marken. Han sippade efter andan samtidigt som han spottade blod. Jag såg mig omkring och möttes av ett glatt besked. Alla som än så länge låg ner på marken var från Matteus gäng. Jag skrattade belåtet och fick automatiskt mer energi, trots att jag fysiskt var helt utmattad. Tillsammans med de andra som hade lyckats sänka sina motståndare, hjälpte vi dem andra från vårt gäng som fortfarande slogs. Det var alltid så det fungerade. Det gäng som fick ner flest i början av slagsmålet, var det gäng som vann. Detta eftersom ju fler som klarade av sina egna motståndare, desto fler kunde hjälpa dem andra att få ner sina, vilket ledde till att det andra gänget fick mycket mer motstånd.

Med andra ord, var vårt gäng strax därefter de enda som stod upp. Till och med Matteus låg på marken och försökte förgäves torka bort blodet som rann från hans ansikte.

"1-0" sa Alec stöddigt och rättade till jackan innan vi alla lämnade Matteus gäng.

•••
Nu börjar kriget på riktigt (; Förbered er på DRAMA!! Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3