gängkriget

Kapitel 21

Jag och Alec åkte hem till honom efter skolan.
"Det känns oansvarigt att åka iväg över helgen och lämna grabbarna själva nu när Matteus är som mest hämndlysten" sa Alec tveksamt. Jag hörde på hans tonfall att han verkligen var bekymrad över det, och jag förstod honom.
"Ska vi stanna hemma då?" föreslog jag, fast att jag verkligen inte ville det.
"Nej, jag vill inte såra Leia" mumlade Alec. Det blev tyst och vi båda försökte få ihop det hela.

"Vi skulle kunna sätta Matteus på plats så att han blir så ställd att han väntar med att gå på oss" började jag, utan att riktigt ha tänkt igenom vad jag sa. Alec gav mig en blick som tydde på att jag skulle fortsätta.
"Jag ringer honom, säger att jag vill prata. Han kommer komma med två beskyddare, då kan vi lätt ta dem. Och om vi dessutom skadar honom lite extra kommer han vänta med att ge sig på oss igen" sa jag. Alec funderade länge över vad jag hade sagt.
"Men, Edin, man gör inte så. Vi kan inte ge oss på dem två gånger i rad, det funkar inte så" sa Alec. Jag ryckte på axlarna.
"Matteus följer inte reglerna, så varför ska vi göra det?" kontrade jag. Återigen funderade Alec länge över vad jag hade sagt.
"Okej, ikväll. Men helvete vad vi kommer få tillbaka för det här" mumlade Alec efter ett tag. Jag nickade sakta.

Jag ringde Matteus strax därefter och några timmar senare stod jag och Alec i en gränd i väntan på Matteus. Gänget var utspridda i området och skulle rycka in så fort vi var säkra på att det bara var Matteus och högst två andra. Vid avtalad tid kom Matteus gåendes i gränden. Precis som jag trodde följdes han av två från hans gäng. Alec tog ett steg fram, så att han stod närmare Matteus än vad jag gjorde, förmodligen för att han ville markera att det var han som var ledaren.
"Vad vill ni?" muttrade Matteus när han kom fram till oss.
"För det första, sluta ringa Edin hela tiden. Jag är ledare för gänget, inte Edin" började Alec hotfullt. Matteus himlade med ögonen.
"Avundsjuk?" mumlade han roat.
"För det andra, du skulle bara våga ge dig på mitt gäng när vi är själva. Det är lågt och det vet du" fortsatte Alec.
"Vem ska stoppa mig?" frågade Matteus och skrockade. Alec flinade till innan han busvisslade. Grabbarna kom från alla håll in i gränden.
"Vi" sa Alec enkelt innan han gav Matteus en rak höger.

Tio minuter låg Matteus och hans två killar på marken. Vi gick därifrån och lämnade dem ensamma i gränden. Antingen skulle detta göra att Matteus backade, eller att han blev ännu mer hämndlysten, förmodligen det senaste. Men han skulle i alla fall vänta med att ge sig på oss i några dagar, så jag och Alec kunde spendera helgen med Nicole och Leia.

När resten av gänget hade vikit av åt andra håll gick jag och Alec ensamma på väg hem till var och en. Det var mörkt och fuktigt ute. Gatlamporna var det enda som lyste upp omgivningen och allting var tyst runt omkring oss.
"Varför accepterar du min och Nicoles relation helt plötsligt?" frågade jag tveksamt, efter en lång tystnad.
"Acceptera är ett stort ord, men jag ser att du gör henne lycklig" svarade Alec. Jag svalde hårt. Visst, jag lättade upp hennes humör genom att skämta med henne, men lycklig?
"Och dessutom är du inte så illa som jag trodde, du bryr dig faktiskt om andra och du vill andra väl. Jag vet att du aldrig skulle såra eller skada henne" fortsatte Alec. Jag nickade instämmande.
"Aldrig" instämde jag.
"Men om det nu skulle bli något mellan er, och även om det inte skulle bli något, så vill jag att du lovar mig att aldrig dra in henne i gängkrig, varken det med Matteus eller något annat. Lova mig att aldrig, någonsin, utsätta henne för fara" sa Alec med en allvarlig ton. Jag nickade ivrigt.
"Självklart inte, jag lovar."
"Det är dock lite störande, allt snack om sex och hur ni klänger på varandra, det är äckligt. Min lillsyrra och min bästis liksom?" utbrast Alec med en äcklad min. Jag skrattade och klappade honom på axeln.
"Jag uppskattar att du accepterar det, men jag tycker att du kan fortsätta vara lite anti. Jag menar, det är ju bara därför vi håller på?" sa jag skrattandes. Alec vände sig mot mig.
"Som sagt, såra henne inte" sa han menande. Jag svalde ännu en gång hårt.
"Jag litar på dig, Edin. Allvarligt, jag skulle inte låta någon annan i gänget få hålla på som du gör med min syrra, men du är speciell. Du liknar en nära vän jag hade för ett tag sedan" sa Alec, med en fortsatt menande ton. Han fick ett leende på läpparna när han pratade om sin vän, men det dog snabbt ut.
"Jack?" frågade jag, det var en lång gissning, men det var värt ett försök. Alec vände sig återigen mot mig. Han gav mig en frågande blick.
"Hur vet du..?" stammade Alec fram.
"Nej, jag vet inte vem det var. Nicole sa bara att jag var lik honom" försvarade jag mig snabbt, eftersom jag förstod på Alecs reaktion att det inte var det roligaste samtalsämnet för honom. Alec nickade och det drog i mungipan på honom.
"Det är du" mumlade han innan han tystnade. Och jag lät det förbli tyst. Jag ville inte pusha honom när jag såg att det var svårt för honom att prata om det.

•••
God jul alla fina!! Här får ni en liten julklapp från mig! Hoppas att er dag är fylld med kärlek och mys!!
Puss & kram <3