gängkriget

Kapitel 13

Morgonen därpå hade pappa redan lämnat huset när jag och Alec vaknade. Vi åt en snabb frukost och tog sedan bilen till skolan.

Dagen flöt på. På lunchen satt vi vid vårt vanliga bord i matsalen. Hela gänget satt och lyssnade på och skrattade åt Mikael som satt och berättade någon historia om han och hans ex.
"Fuck" mumlade Alec plötsligt med en suck. Jag följde hans blick och mötte Nicole, som var på väg mot vårt bord med bestämda steg.
"Oups" sa jag retsamt och slog till Alec på axeln. Alec gav mig en mördande blick.

"Fyfan för er två!" utbrast Nicole irriterat när hon kom fram till bordet. Hela matsalens blickar vändes mot vårt bord. Alec såg sig omkring och suckade.
"Chilla, vi tar det här någon annanstans" muttrade han, medan han reste sig upp och föste ut Nicole ur matsalen. Samtidigt gav han mig en nick som tydde på att jag skulle följa med, varför visste jag inte, men jag antog att det var för att Nicole verkade vara arg på mig också, däremot tror jag att det snarare var för att Alec inte ville ta all skit själv. Nicole var nämligen inte på humör för ett lugnt och sansat samtal.

Vi ställde oss i en korridor en bit ifrån matsalen. Nicole satte armarna i kors och borrade in sin blick i Alecs ögon.
"Tack för att jag fick ta emot all skit från mamma och pappa under hela kvällen igår. Jag fick stå till svars för varför du inte var hemma, varför vi inte hade städat, varför bilen är repad, varför vi inte hade mat hemma, varför vi inte hämtade dem på flygplatsen, varför vi inte har ringt dem i veckan, varför vi inte hade gjort middag till dem och allt annat fel som vi två tydligen gör. All skit fick jag, Alec, allt. Och vad gjorde du? Ignorerade mina samtal och sov hos Edin för att slippa komma hem? Sluta bete dig som att du någon jävla gud och börja bete dig som min storebror" utbrast Nicole, fortfarande med sin irriterade och frustrerade ton, medan Alec bara himlade med ögonen och skakade på huvudet.
"Du behövde inte heller vara hemma, om det nu var så jävla jobbigt" svarade Alec, som om det vore det enklaste i världen. Jag kisade mot honom. Han var inte särskilt smidig i situationer som dessa.
"Tror du allvarligt att du kan vända över detta på mig?" sa Nicole och spärrade förvånat upp ögonen mot Alec.
"Ge dig, Nicole. Jag sov hos en kompis, och? Herregud, du är inte min mamma" muttrade Alec. Återigen kisade jag åt honom.
"Alec.." började jag, för att råda honom att gå Nicole till mötes för att inte förvärra saker och ting.
"Och du? Vem tror du att du är som ljuger mig rakt upp i ansiktet?" sa Nicole och hade plötsligt vänt all sin ilska mot mig. Jag höjde på ögonbrynen.
"Jag har inte ljugit för dig?" svarade jag, ljugandes igen.
"Jag såg dig och Alec kliva ur din bil imorse, försök inte ens" muttrade Nicole.

"Snälla, Alec, kan du bara ta ditt ansvar och komma hem. Jag klarar inte mamma och pappa själv" sa Nicole bedjande. Irritationen fanns kvar, men nu tog en bedjande och sorgsen känsla över hos henne. Alec fnös utan att bry sig om hur hon kände.
"Våra föräldrar är inte mitt ansvar, och dem är inte ditt heller. Så gör vad fan du vill, för det tänker jag göra. Men jag tänker i alla fall inte komma hem" sa Alec skarpt innan han vände sig om och lämnade mig och Nicole kvar i den tomma korridoren.

Min blick granskade Nicole. Hon tittade åt hållet Alec hade gått. Hennes ögon var glansiga och jag såg hur hennes läppar började darra.
"Nicole?" sa jag försiktigt. Hon vände blicken mot mig.
"Jag bara.." började hon svagt, men rösten brast. Jag log snett och sträckte ut mina armar. Nicole slängde sig i min famn och grät ut mot min axel. Jag förstod snabbt att hon verkligen inte mådde bra. Om hon gick så långt att hon brast ut i gråt framför mig och slängde sig i min famn, då var något riktigt fel, hon hatade mig ju.
"Kom, vi drar någonstans och snackar" sa jag och släppte från kramen. Jag började gå mot parkeringen och Nicole följde efter mig. När vi kom fram till min bil satte jag mig i förarsätet. Nicole stod utanför i några sekunder och tvekade innan hon till slut satte sig i passagerarsätet.

•••
Kommentera vad ni tycker om boken!! Syskonbråk och Edin hoppar in som räddaren i nöden, vad tror ni händer? Kommentera!!
Puss & kram <3