gängkriget

Kapitel 10

Alec kom in i badrummet.
"Vad vill du?" muttrade han irriterat, men stannade tvärt upp när han såg mig.
"Vad i helvete?" utbrast han och kom fram till mig. Han studerade mina sår innan han flyttade blicken mot mig. Han hade en speciell blick och jag kunde se att den frågade om det var Matteus. Jag nickade. Alec spände sina käkar.
"Gå upp till ditt rum, Nicole. Jag tar hand om Edin" mumlade Alec. Nicole skakade på huvudet och fortsatte tvätta mina sår.
"Nicole" mumlade Alec, ännu mer spänt än förra gången. Nicole lyssnade inte.
"Jag klarar mig, tack för hjälpen" sa jag lugnt till Nicole och drog försiktigt bort hennes arm från mig. Hon svalde hårt innan hon lämnade rummet. När hon hade lämnat vände jag mig mot Alec.
"Där går gränsen. Han är fan sjuk i huvudet. Man ger sig inte på någon utan gänget, såna är reglerna" utbrast Alec irriterat. Jag fnös till.
"Matteus följer inga regler. Han sa att han ville visa att han tyckte det var fel att vi klampade rakt in i hans lya igår" sa jag. Alec drog handen genom sitt bruna hår.
"Jag och grabbarna drar dit och ger dem vad de tigger för, du får stanna här eller gå hem" sa Alec. Jag skakade på huvudet och Alec gav mig en frågande blick, han var ledaren och han gillade inte att bli ifrågasatt, men jag brydde mig inte.
"Nej, de vet att vi kommer idag, de är smarta, vi kan inte underskatta dem. Det här var deras plan, att jag skulle gå hem till dig och vi skulle dra till dem med backup. Vilket i sin tur betyder att de är redo ikväll. Drar ni dit ikväll så förlorar vi" sa jag menande. Alec var tyst ett tag. Han tänkte efter.
"Imorgon kväll, då jävlar" sa han till slut. Jag nickade.

"Behöver du hjälp att plåstra om såren?" frågade Alec.
"Nej, jag klarar mig" svarade jag.
"Du kan slagga på soffan inatt om du vill" erbjöd sig Alec. Jag log tacksamt och vi gjorde vårt handslag innan Alec lämnade rummet. Jag reste mig upp och lutade mig mot handfatet. Min blick gled upp mot spegelbilden. Precis som Nicole sa, var jag sönderslagen. Mitt ena ögonbryn var spräckt och näsan hade förmodligen blött eftersom det fanns torkat blod vid näsborrarna. Mitt öga var svullet, likaså min läpp, som även den hade spräckts en aning. Med en suck började jag torka bort allt blod. När jag var klar satte jag på tejpbitar över såren för att de skulle läka fint. Under mina år som gängmedlem hade jag lärt mig ett och annat om att plåstra om sår.

Nicole kom plötsligt in i rummet. Hon log snett mot mig i spegeln. Jag log tillbaka och plockade bort alla blodiga bomullstussar. Med försiktiga steg kom Nicole fram och ställde sig bredvid mig. Hennes blick låg på mig och till slut vände jag mig mot henne.
"Jag hoppas inte att det inte är Alec som har dragit in dig i något" sa hon och studerade mina sår. Jag log svagt och skakade på huvudet.
"Snarare tvärtom" mumlade jag.
"Var försiktig bara. Att vara vän med Alec innebär fara. Se bara vad som hände med Jack" mumlade Nicole lågmält. Hon hade en bekymrad min. Jag höjde ögonbrynen.
"Jack?" frågade jag undrande. Jag hade aldrig hört talas om någon Jack. Nicoles ansiktsuttryck blev plötsligt förskräckt. Hon insåg att hon hade försagt sig.
"Förlåt, glöm det. Jag trodde Alec hade berättat" sa Nicole skamset.
"Vem var Jack? Och vad hände med honom?" frågade jag och sökte Nicoles blick med min. Hon undvek mina ögon.
"Det är inte min plats att berätta det" mumlade Nicole innan hon lämnade badrummet.

Förvirrat skyndade jag mig efter henne. Jag drog löst tag i hennes arm och fick henne att stanna.
"Nicole, om jag ska bli inblandad i Alecs affärer måste jag få veta sanningen. Vad hände med Jack?" sa jag, trots att det inte var sant, jag skulle inte bli inblandad i Alecs affärer, snarare tvärtom. Men jag var nyfiken. Nicole skakade dock på huvudet.
"Jag förstår varför Alec valde dig, du är lik Jack i ditt sätt att bete dig på, att du alltid tar initiativ, att du inte är rädd, att du är självständig" sa Nicole, hennes ögon mötte äntligen mina. Men de utstrålade inte den vanliga glimten, utan de förmedlade sorg, en förträngd historia fylld med så mycket sorg.
"Vad menar du? Alec valde inte mig? Och vem är Jack?" frågade jag förvirrat. Nicole pratade i koder och jag gillade det inte.
"Godnatt, Edin" sa hon och lämnade mig ensam i den mörka hallen, undrandes över vad som nyss hade hänt.

•••
Kommenteraaaaa vad ni tycker om boken!! Är den spännande? Tycker ni om den?
Puss & kram <3