gängkriget

Kapitel 2

Min blick flyttades upp till mina egna ögon i spegeln. Jag svalde hårt och slutade med tandborstningen. Med en suck placerade jag händerna på handfatet och stödde mig på det. Jag spottade ut tandkrämsskummet ur munnen och flyttade återigen upp blicken till spegeln. Mina blåa ögon utstrålade osäkerhet, det var så olikt mig, men jag kunde inte hjälpa det. Mitt svarta hår var rufsigt som vanligt, det var inget jag orkade lägga ner tid på. Istället förflyttades blicken mot min vänstra tinning där ett fem centimeters långt ärr fanns. Läkarna hade försökt få ärret så snyggt som möjligt, men det fanns inte mycket de kunde göra. Matteus skar med avsikt att ge mig ett fult ärr för hela livet. Och det lyckades han med. Även om det bara hade gått ett sommarlov så kunde jag konstatera att alla blickar som tidigare riktats mot mina tydliga kindben och mina isblå ögon, numera riktades mot mitt ärr istället.

När jag stod i hallen och knöt mina skor kom pappa ut från köket.
"Inga mer bråk, min son" sa pappa strängt. Jag nickade lätt. Pappa var den enda som visste historien bakom ärret. Jag skulle inte påstå att han tyckte att jag hade betett mig bra och det hade inte förvånat mig om han tvingade mig gå kvar i samma gymnasium som Matteus och äta upp vad jag gjort, men han var för rädd om mig och hade därför istället tvingat mig att byta gymnasium, till andra sidan stan för att hålla isär mig och Matteus.

Jag tog bilen till skolan. Pappa gav mig hans gamla Audi i 18-årspresent när jag fyllde år under sommaren. Efter att ha tagit bussen till gymnasiet i två år var det skönt att ha en egen bil, speciellt eftersom min nya skola låg längre bort än min gamla.

Väl framme vid skolan gick allt fort. Jag fick tag i en lärare som ledde mig till expeditionen där jag kunde hämta ut schema, böcker och skåpnummer. När jag hade lämnat böckerna i skåpet begav jag mig till klassrummet. Efter några varv runt i skolbyggnaden hittade jag rätt sal. Dörren var stängd och när jag kikade in såg jag att lektionen hade börjat. Jag suckade. Försenad första dagen, bra jobbat, Edin. Jag harklade mig, sträckte på ryggen och knackade på dörren. Läraren, och alla elever, vände blickarna till det lilla fönstret på dörren där jag stod och tittade in. När läraren förstod att jag var den nya eleven så sken hon upp i ett leende och gick fram till dörren. Hon öppnade den och log välkomnande.
"Hej! Du måste vara Edin. Jag är Ingrid, din mentor" sa läraren. Jag skakade artigt hennes hand och nickade instämmande.
"Godmorgon, förlåt att jag är sen. Jag hittade inte klassrummet" sa jag med en formell ton. Under alla år i skolan hade jag lärt mig att det lönade sig att ge ett bra första intryck. Resten av året brydde jag mig inte så mycket om.
"Jag förstår, det är lugnt. Kom in du" sa Ingrid och flyttade på sig så att jag kunde komma in i klassrummet. Alla ögon hamnade på mig, på mitt ärr. Själv svepte jag blicken över personerna för att skapa mig en uppfattning om dem.
"Du kan ju presentera dig" sa Ingrid och log. Jag log tillgjort och nickade.
"Tja, jag heter Edin och ja.. jag ska gå i er klass antar jag" sa jag obekvämt. Ingrid nickade glatt, nöjd över min presentation, medan alla andra gav mig skeptiska blickar och höll sig för skratt.

Ingrid placerade mig bredvid en tjej med långt, blont hår. Hon fnittrade generat när jag satte mig bredvid henne. Jag flinade till och sträckte ut handen. Hon tog tag i den.
"Josefin" viskade hon eftersom Ingrid hade återgått till sin genomgång.
"Edin" viskade jag tillbaka och blinkade mot henne med ena ögat, vilket fick hennes ansikte att bli rödare än vad det redan var. Jag blickade ut över klassrummet igen. Längst bak satt ett gäng grabbar och jag kunde tydligt se att det var exakt dem jag behövde. Jag kände igen stilen på långa vägar, jag var precis som dem och jag behövde bli en av dem för att kunna känns mig säker igen. Jag visste att allt med Matteus inte var över och jag behövde skydd.

Jag lutade mig mot Josefin.
"Dem längst bak, vilka är det?" frågade jag lågmält. Josefin slängde en snabb blick bakåt.
"Alec och hans gäng. Det är dem som bestämmer här på skolan. Du vill inte hamna i konflikt med dem säger jag bara. Ligg lågt så klarar du dig" berättade Josefin. Jag nickade sakta. Precis som jag anade, precis vad jag behövde.

•••
Ni får ett kapitel redan nu eftersom jag är så ivrig att komma igång med berättelsen!!! Gillar ni boken? Kommer ni fortsätta läsa?

Btw, notera ärret jag har redigerat in på Edin på omslagsbilden för den här boken (; snyggt va?

Puss & kram <3