gängkriget

Kapitel 36

Ett rop fick Matteus gäng att plötsligt backa undan från mig. Med den lilla kraft som fanns kvar i min kropp vände jag på huvudet för att se vad som pågick. Springandes mot oss kom Alec och gänget. Såklart var jag lättad, men jag kunde inte undgå att bli arg. När jag för en gång skull skulle ta ansvar för mina handlingar, när jag skulle ställa allting till rätta, då kommer dem och jag bringar dem skada ännu en gång. Killarna gav sig snabbt på Matteus gäng. Men innan någon hann fram till mig så slängde sig Matteus ner på marken till mig med kniven i högsta hugg. Jag såg hans hämndlystna flin innan jag kände hur han högg in kniven i bröstet på mig med all kraft han hade. Jag blev chockad och det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Smärtan var outhärdlig och jag sippade efter luft. Matteus försvann ur min åsyn och Alec skyndade sig fram till mig. Han lyfte upp min i sin famn och började springa. Jag försökte få honom att släppa ner mig, att ta hand om sig själv och sitt gäng istället.
"Alec.. sluta" stammade jag fram, knappt hörbart. Alec vägrade se mig i ögonen. Han skakade på huvudet.
"Jag gör inte om samma misstag, Edin, jag gör inte det" sa han bestämt. Jag försökte svara honom, men mina krafter tog slut och allting svartnade.

Jag öppnade sakta mina ögon och möttes av ett ljust, vitt rum. Hela kroppen värkte och det starka ljuset gav mig huvudvärk. Ett stön lämnade mina läppar vilket fick någon att ge ifrån sig ett glädjetjut. Innan jag ens hann reagera omfamnade pappa mig. Jag kved till av smärta och pappa blev genast mer försiktig i kramen, men vägrade släppa mig.
"Min älskade son, gör aldrig, aldrig någonsin om det där" utbrast pappa förtvivlat. Han släppte från kramen och såg mig i ögonen. Jag nickade sakta.
"Förlåt" viskade jag. Tårarna rann sakta ner för mina kinder.
"Jag ville bara ställa allt till rätta" viskade jag fram, "jag ville bespara alla andra allt lidande jag har försatt er i."
"Det är över nu, Edin. Allting har ordnat sig. Du kan slappna av. Du är säker nu" sa pappa och torkade bort mina tårar. Jag förstod inte vad han menade. Jag förstod inte om han visste vad som hade hänt och om han förstod att det som verkligen pågick aldrig kunde få ett slut. Men jag nickade bara.
"Alec och Nicole har varit här varje dag. Ska jag ringa dem och berätta att du har vaknat?" frågade pappa. Jag nickade sakta. Hade Nicole varit här? Varje dag? Och Alec?
"Men jag måste prata med Alec själv först" sa jag. Pappa nickade och ringde upp Alec.

"Hur länge har jag legat i koma?" frågade jag när pappa hade lagt på och satt i stolen bredvid min säng.
"Fem veckor" svarade pappa. Jag spärrade upp ögonen. Förvirrat drog jag handen genom håret.
"Vad hände?" frågade jag.
"Du blev knivhuggen, två centimeter från hjärtat. Så du opererades, men vaknade inte efter operationen som de flesta gör. Läkaren gjorde fler undersökningar och kom fram till att alla slag mot ditt huvud, tillsammans med knivhugget, gjorde att du hamnade i koma. De har hela tiden sagt att ditt läge har varit otroligt ostabilt och flera gånger har de sagt att du inte kommer vakna. Men jag höll kvar hoppet om att du inte skulle svika oss, och jag hade rätt" förklarade pappa och avslutade med ett varmt leende. Jag nickade sakta, utan att riktigt hunnit ta in vad pappa hade sagt.

Vi hann prata lite till innan en läkare kom in för att ta blodprov och massa annat. Läkaren ställde tusentals frågor om hur jag mådde, hur jag kände mig och om jag kom ihåg vad som hade hänt. Jag svarade artigt på frågorna trots att allt jag ville var att bara få reda på allting. Jag ville prata med Alec och reda ut vad som hade hänt för just nu hade jag ingen aning och jag visste att han var den enda som hade koll på läget.

•••
Hehe det blev ett kapitel tyyyyp igårkväll för jag har inte gått och lagt mig än så det är fortfarande lördagkväll för mig (; Sorry för att jag uppdaterade så sent när jag hade lovat er ett kapitel ): Men här får ni det!!

Puss & kram <3