Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 16

Insåg att förra kapitlet kändes mycket som The Fault In Our Stars och om de gjorde de för er också så kan jag säga att jag inte tror vi hade sett filmen då eller läst boken så haha men jag kommer inte ihåg det var iallafall inte meningen, haha

--------------------------------

"Vi är galna."

"Vi är inte galna."

"Jo."

"Nej." Protesterade Oscar.

Jag gav honom en trött blick. Hans ögon avspeglade oro, hela hans ansikte gjorde faktiskt de.

Att se dödas ansikten, det är inte bra. Inte för någon, men varför just oss?

Personer passerade bänken vi satt på, utan att kasta en blick på oss. Om de bara visste hur insane vi är... Automatiskt greppade jag tag i Oscars hand, som för att få stöd för mina tankar.

Han besvarade det genom att fläta ihop våra fingrar.

"Felix, jag tror det är dags att gå hem nu."

Jag svalde och nickade. På vingliga ben reste jag mig upp, drog med blicken runt om i parken och sedan till Oscars ögon. Jag nickade som i ett 'det är okej' och så gick vi långsamt där ifrån.

*

Filmen var igång, chipsen stod på bordet, ljusen var tända och den välkända melodin spelades upp och fyllde rummet.

Loggan gled fram genom moln tillsammans med ett par dementorer.

Även om vi hade lager av filtar på oss så kände jag hur jag frös. Det var riktigt jävla cp kallt...

Undra om fönstret står öppet?

Jag lyfter handen för att ta ett chips, och då inser jag hur mycket jag darrar. Är det pågrund av kylan eller...

"Felix, är du okej?" Oscar hade också sett min arm.

"Jag... Jag tror det, det är bara väldigt kallt."

*Oscars perspektiv*

Jag litade inte ett dugg på vad han sa. Det var något som inte stämde...

Felix andning hördes plötsligt när ljudet från filmen sänktes. Den skakade och var riktigt tung. Okej något var helt klart fel.

"Felix hur-"

Allt gick så snabbt. De jag hann se var hur hans ögon slocknade och hur han föll ned på golvet, fortfarande i kramper.

Paniken kom som en våg över mig och snabbt var jag nere på golvet vid Felix och försökte väcka honom genom att skrika hans namn och skaka honom.

Tillslut ringde jag ambulansen, och nästan skrek på dom.

Tårarna trängde fram när Felix började andas otroligt snabba, små och tunna andetag.

Tänk om detta var slutet. Tänk om vi aldrig mer skulle kunna prata , skratta, bråka eller gråta tillsammans.

Jag föll ned med huvudet emot hans bröst som häftigt restes upp o ned.

Dörren öppnades och in rusade flera personer, tillsammans med tillbehör och en bår. De lyfte upp honom, den vackraste personen i hela jävla världen, på båren och bar ut honom.

Jag följde efter samtidigt som en sköterska började fråga ut mig.

Jag berättade om hur hans händer hade darrat, hur han fick ett plötsligt anfall.