Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 4

"Felix! Du har telefon." mammas röst väckte mig. Vem fan ringer såhär tidigt? Jag kollade på klockan och såg att den var 6.30. Skolan börjar 8.10...
"Kommer." ropade jag och drog bort täcket. Jag såg snabbt att jag hade bandage från igår så jag drog på mig kläder.
"Felix, det är viktigt." sa mamma och jag suckade.
"Jaja jag kommer." med snabba steg gick jag ner för trappan och såg mamma stå otåligt med hemtelefonen i handen.
"Bli inte arg." sa hon kort och gav mig telefonen.
"Hallå det är Felix." sa jag och lutade mig mot väggen.
"Hej Felix! Det är Omar, förlåt om jag väcker dig men jag undrar om jag kan få stanna hos dig över helgen. Jag har ingen annan att stanna hos." jag blev glad när jag hörde Omars röst. Men jag undrade hur han fick tag i mitt hemnummer.
"Javisst! Det går alldeles utmärkt!" sa jag glatt och log för mig själv.
"Tack så mycket Felix! Vi ses på Fredag, mitt tåg åker klockan 18.00." sa han.
"Okej, vi ses då. Hej då." svarade jag och la på.
"Vad undrade han den där... Umar? Nej Omar var det!" frågade mamma.
"Om han fick stanna här över helgen, han brukar stanna hos OG tror jag med den här gången gick det inte typ.." svarade jag. Mamma nickade och gick mot köket.
"Vill du ha något att äta?" frågade hon och skramlet av kastruller hördes. Det är konstigt hur snabbt jag har förlåtit mamma... Men jag blev lite sur på pappa också, som vägrade röra henne och var så dum.
"Sure." svarade jag och gick in i köket.
"Hmm.... Vad skulle du vilja äta?" frågade hon fundersamt och öppnade kylen.
"Vad som helst, du kommer göra det gott ändå." svarade jag och log. Mamma vände sig om.
"Jag är så glad att jag har dig Felix. Det kommer bli svårt för mig att komma igenom det här." sa hon och jag kramade om henne.
"Du klarar det." sa jag och hon lutade hakan mot min axel. Jag hade blivit längre än henne för några år sedan och hon brukade skoja om att jag skulle bli 2 meter lång, men jag har stannat snart tror jag.
"Jag tänkte göra fattiga riddare, blir det bra?" frågade hon och jag flinade.
"Självklart!" hon satte igång med frukosten och jag kollade på klockan. 6.50. Medans mamma gjorde fattiga riddare höll jag på med mobilen. Jag kollade instagram och log. Någon hade kommenterat på ett av mina foton: "Åhh så söt! Du är så jävla snygg!" . Jag skrattade smått för mig själv och mamma kollade bak på mig.
"Vad är det?" frågade hon när hon såg mitt roade ansikte.
"Nej det var en som sa att jag var skit snygg nyss." svarade jag och hon log.
"Ja ditt utseende kan man verkligen inte klaga på." sa hon och jag rodnade. Sa min egna mamma det där precis? Wierd... Ännu en kommentar kom upp. "Haha du ser ut som en liten bög!". Mitt hjärta föll. Syns det verkligen så mycket att jag är homosexuell? I allt jag gör eller vadå? Jag suckade och la ifrån mig mobilen.

"Ha det bra i skolan nu Felix." sa mamma och gav mig en kram. Jag log och började gå mot skolan. Jag plockade upp mina hörlurar och kopplade in dom i min mobilen. Låten "Trumpsta" kom på när jag tryckte på shuffle. Min kropp började röra sig i takt med musiken men jag slutade och tänkte på att någon kanske såg mig.
"Felix!" jag vände mig om och plockade ut ena hörsnäckan. Där borta kom Oscar.
"Hej!" ropade jag och log. Han kom fram till mig och log mot mig.
"Jag behöver din hjälp..." sa han och såg oroligt in i mina ögon.
"Javisst vad gäller det?" frågade jag. Han kollade ner i marken för ett ögonblick och sen tillbaka på mig.
"Jag har känslor för en person... Men jag vet inte hur jag ska säga det." svarade han och det kändes som någon sparkat mig i magen. Känslor... För en person... Jag satte på masken lika snabbt som den fallit av.
"Jaha... Vem då?" sa jag lite för intresserad.
Oscar kollade bort, hans kinder blev lite röda. Ilskan fyllde mig till bredden. Jag trodde vi faktiskt kommit varandra så nära att vi kunde prata om allt.. Men sen så kom jag på hur jag trott att jag höll på att få känslor för honom. Snabbt borstade jag bort tanken.
"Ingen speciell... Jag bara undrar om du har något tips?" sa han och log lite. Nu blev jag arg. Ska han inte säga? 
"Jag vet inte, det är väll ditt problem." mumlade jag och snurrade runt. Med bestämda steg så gick jag iväg. Efter några meter kom jag på att det var absolut fel håll jag var påväg mot. Fan också. Försent att vända, då skulle jag behöva möta Oscars ögon igen. Det skulle jag aldrig klara av.. Jag sneglade bakåt, men ingen Oscar var där. Han måste ha gått... 
Snabbt vände jag om och började springa mot skolan.