Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 19

Utsikten från hotellet var fantastisk. Med handen mot fönstret kikade jag ut över stranden full med små ovetandes om att jag beskådade dom just denna sekund.

"Oscar..." Mumlade Felix bakom mig. Jag vände mig om och såg på den ynkliga killen som låg på sängen med händerna på magen.

Snabbt var jag framme hos honom och kröp med i sängen för att lägga armen om honom.

"Vad är det?"

"Jag är orolig, du vet Ogge. Dessutom kan jag inte sluta ha dåligt samvete, har inte du?"

Jag svalde. Såklart jag haft dåligt samvete över vad som hänt, en hel individ som försvunnit från jorden pågrund av våra handlingar. Samtidigt förstod jag inte, hans sätt att visa det mot Felix var inte alls normalt.

"Det är inte vårt fel."

"Men vad är det för spöke vi ser? Jag fattar verkligen inte..."

Jag har aldrig trott på spöken, inte ens när jag var sådär super liten och fick höra läskiga historier så alla andra rös av skräck. Men ända sen jag såg skepnaden av honom har jag börjat fundera, men utan att kommit någon vart. Det är helt ologiskt, eftersom han inte finns här längre.

"Jag vet inte." svarade jag tillslut.

Ett knackande ljud hördes från dörren vilket fick båda att rycka till. Långsamt reste jag mig upp och gick bort till trädörren på andra sidan rummet. Utanför stod en liten man med en bricka i handen, på brickan låg ett brev.

"Hola, es Mr. Enestad?" (Kan inte göra frågetecken upp o ned ok ok)

"Si, que es eso?" frågade jag och nickade mot silver brickan. Han tog tag i det lilla pappret och gav det till mig. "Gracias."

Jag stängde igen dörren medan jag tittade på det ihop vikta lilla pappret. Felix satte sig upp i sängen och jag slog mig ned på sängkanten bredvid.

"Vem är det ifrån?"

Jag vecklade upp det och läste den slarviga handstilen.

Vi ses snart.

Berätta inte för någon, OG

Orden verkade inte vara verkliga. Flera gånger läste jag om raderna, hjärnan måste spela mig ett spratt. Men Felix bredvid mig reagerade lika dant, helt stum och slet sedan åt sig pappret.

"VA!?" utbrast han.

Jag var mållös, "vi ses snart?"

"Betyder det att vi kommer få träffa honom, men hur kan han... Han är ju..."

*

Drickan kylde ned min hals och gjorde att hela min kropp slappnade av. Solen stekte på, barn plaskade i poolen och bredvid mig låg Felix med kepsen för ansiktet. Jag misstänkte att han sov, men han kunde lika gärna fundera på brevet vi fått några timmar innan. Det gjorde jag, överallt spanade jag med blicken efter en blek skepnad men inget syntes. Var allt verkligen på riktigt?

Plötsligt reste sig Felix upp hastigt.

"Tänk om..."

Han stirrade på sina ben och svalde. "Tänk om han menade att vi träffas när jag dött."

Hela min kropp blev svag när han sa så, att han skulle dö. Såklart alla ska dö, men att just han måste göra det så snart.

"Jag tror han menade något annat, jag tror han menade oss som i båda oss."

"Jag går och köper mera glass." mumlade jag och reste mig upp. Jag gick med stora steg över det lilla poolområdet bort till den lilla baren där jag pratade med den mycket söta flickan.

"Hola, quiero un helado chocolate." mumlade jag.

"Grande o peqeno?" frågade hon och höll upp de olika storlekarna på strutar. Jag pekade mot den mindre och hon slevade upp choklad glass i struten. På hotellet vi bodde på fick man ett kort med namn på tillsammans med en streckkod som de skannade, så man betalade allt i slutet av veckan.

Hon tog emot plastkortet och skannade av det, sedan läste hon på det.

"Are you Oscar Enestad?" Jag nickade.

Hon böjde sig ned och drog fram ett papper som legat under disken och sträckte det till mig. Jag nickade som ett tack och stoppade ned kortet i min plånbok.

Snabbt tittade jag runt mig och sedan öppnade jag upp pappret, såg samma svara bläck och samma slarviga handstil.

Leta inte efter mig. Ni kommer förstå, OG

—————————————————————————————————————————————-

kort kapitel men ska försöka uppdatera.