Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 13

Natten inne på akut mottagningen var lång och jag fick inte se Oscar en enda gång. Jag var orolig och satt med tårar rinnandes ner på mina kinder hela tiden. Då och då kom en sjuksköterska och kollade om jag var okej. Eftersom jag satt där med endast byxor på mig kom hon med en filt för ungefär 2 timmar sedan och en kopp med varm choklad.

*På morgonen*
"Kan Felix Sandman följa med mig?" jag vaknade till och reste mig upp från min liggande position. Jag kastade av mig filten och följde med henne. När vi kom till rummet där Oscar låg med ihopsydda sår på handleden började jag gråta. Han såg på mig med trötta ögon.
"Oscar..." mumlade jag och satte mig ner på en stol bredvid honom.
"Han har förlorat mycket blod och vi har sytt ihop massor med sår på hans handleder. Han kommer klara sig men ska få antidepressiva tabletter. Du får hålla koll på honom så att det inte händer igen." sa en doktor som kom in i rummet. Jag såg upp på honom med ett flin.
"Hur ska jag kunna hjälpa honom, om jag har samma problem?" frågade jag och kände Oscars svaga hand på min. Doktorn rynkade bekymrat på ögonen.
"Finns det någon vuxen vi kan kontakta?" frågade doktorn. Oscar tvekade.
"Nej det finns det inte." sa jag och Oscar slappnade av lite. Det var skönt att tänka att det bara var han och jag, fastän det inte var så.
"Ni är två besynnerliga pojkar. Ni får hjälpa varandra, det är viktigt." sa doktorn och lämnade rummet. Sjuksköterskan som stod i dörren gick också iväg så att vi var ensamma. Oscar gav ut ett stön och jag böjde mig ner för att kyssa hans läppar. Det kändes skönt att få kyssa honom igen. Jag hade varit så orolig över natten att jag blev lättad bara av att få gå iväg från stolen jag suttit på.
"Förlåt Felix. Jag skulle aldrig ha gjort det." sa Oscar och jag log smått mot honom.
"Det är okej Oscar. Du är här och jag är här. Det är allt som betyder något." svarade jag och Oscar log svagt tillbaka.
"Jag älskar dig så förbannat mycket." sa Oscar och jag kände att jag var nära till att gråta igen.
"Och jag älskar dig så äckligt jävla mycket." svarade jag och kysste honom igen. Doktorn kom in igen och såg oss kyssas.
"F-förlåt. Jag ville inte störa." stammade doktorn och gick iväg igen. Jag flinade och Oscar skrattade lite tyst.
"Han kanske inte gillar homosexuella personer." sa Oscar och jag fnissade lite.
"Nej det verkar inte så." sa jag och smekte Oscars kind. Han tog sin hand om min och rörde lätt vid mina fingrar. Jag rös vid hans beröring och såg på hans handleder. Båda var bandagerade och en del av händerna var också.
"Jag är så ledsen Felix. Jag vet inte vad som flög i mig." sa Oscar och smekte min kind. Jag tog hans hand och höll den mot min kind.
"Oscar sluta säga förlåt. Vi är fortförande levande båda två. Jag älskar dig." svarade jag och kysste hans hand.
"Felix... Jag... Jag vill inte leva längre." sa Oscar och då brast det i mig. Jag reste mig upp så snabbt att stolen ramlade omkull. Jag rusade ut ur rummet med tårar rinnandes från mina kinder. Oscar vill inte leva längre. Han vill dö.
Aldrig fick det hända, aldrig skulle han få känna smärta. Det kändes som allt var mitt fel, att jag bara fanns gjorde allt så jävla krångligt.
Jag tryckte upp dörren argsinnt och tog några djupa andetag, samtidigt som mitt ansikte blev mer och mer ihop skrynklat. Tårar trycktes fram och hjärtat började göra ont, på riktigt. Det tryckte och kändes som om de skulle hoppa ut...
Överkroppen vek sig och snart låg jag på den blöta asfalten, försökte andas normalt.
Paniken kom krypandes när jag insåg att jag inte kunde andas...

*Senare*
"Vi har aldrig sett något liknande..." Ögonen hade kletat ihop sig och vägrade öppna sig, men jag hörde tydligt hur sjuksköterskans rädda röst pep medan doktorns bullrade röst steg och steg.
"VAD säger du?! Har ni röntkat ordentligt?"
"Ja, men det var först när vi kollade på hjärtat som det visade något..."
"Vad exakt visade det?"
Kvinnan tvekade, men sa det väldigt tyst. Jag höll andan och lyssnade så noga jag kunde.
"Vi tror det har med att han älskar Enestad så mycket att han..." Efter det hörde jag en viskning och en flämtning.
Jag visste inte vad jag skulle göra, ligga kvar och vänta på att de skulle gå ut eller "vakna" och fråga... Ett stick i armvecket fick mig att öppna ögonen. Sjuksköterskan tog ett blodprov.
"Varför ligger jag här?" frågade jag lite förvirrat.
"Du har ett fel på hjärtat." sa hon torrt och barskt.
"Vadå för fel?" frågade jag surt tillbaka eftersom hon var så otrevlig.
"Det får doktorn berätta." sa hon kort och gick ut med blodprovet. Jag slet loss alla saker som var i mina armar och på bröstet och gick ut från mitt rum. Jag var fast besluten på att ta reda på vad det var, men först måste jag kolla om Oscar är okej.
Oscars rum var lite längre bort men jag kom ihåg vilket rum och vilken avdelning han var på.
Jag öppnade försiktigt dörren till hans rum och såg att han satt med mobilen i handen.
"Oscar.." sa jag och han tittade upp. Ett brett leende spred sig över hans läppar när jag kom in och satte mig bredvid honom.
"Jag är sjuk." sa jag och Oscar såg förvirrat på mig.
"Vadå sjuk?" frågade han oroligt.
"Tydligen så har jag ett fel på hjärtat." mer hann jag inte säga innan andninen blev svår igen. Oscar måste ha märkt något för han tryckte in knappen som larmade till sjuksköterskor. Jag föll ihop på sängen och allt blev svart.

När jag vaknade igen så hade jag en slang i näsan och två saker på bröstet.
"Felix.." jag tittade upp och såg mamma stå borta vid dörren. Hon hade tårar rinnandes ner på hennes kinder och utsmetad mascara. Jag blev lite tårögd vid synen av henne men såg sedan att en doktor var där.
"Hej Felix. Jag tänkte berätta nu för både dig och din mamma vad det är för fel." sa doktorn vänligt. Mamma gick mot mig och tog min hand. Hon mimade 'det är okej´men ingen av oss var säker.
"Felix har haft svårt med andningen det senaste dygnet, det märkte vi när han var inne hos Oscar innan vi hittade honom på marken. Det är så att Felix har ett fel på hjärtat som vi aldrig har stött på tidigare så vi vet inte om det går att bota helt men vi har medicin som kan hjälpa delvis. Eftersom vi inte kan bota den här sjukdomen så har Felix ungefär 1 år kvar att leva. Men tack vare medicinerna kommer Felix inte ha ont och andningen kommer vara relativt bra." sa hon med lite darr på rösten. För mamma kolapsade allt på en gång. Hennes huvud var begravt i täcket på mina knän och jag strök min hand på hennes hår.
"Bara 1 år kvar." mumlade jag för mig själv. Ja, bara 1 år kvar. Det känns skit förstås men vi får göra det bästa av det. Oscar.. Han vet inget.. Men han måste få veta.

*Senare*
Oscar kom in i mitt rum med bara byxor på sig eftersom det var vad vi hade kommit hit i. Jag hade precis fått på mig mina och log när jag såg honom. Han är så vacker, jag älskar honom. Oscar hade fått reda på det lite tidigare idag och han hade gråtit och kramat mig. Nu kom han och slog armarna om mig bakifrån. Han lutade sitt huvud på min axel och hans fluffiga hår kittlade mitt öra. Jag fnissade lite och vände mig om i hans famn. Fan vad vacker. Jag drog mina händer igenom hans hår och log. Våra ansikten var riktigt nära varandra och mina läppar snuddade vid Oscars. En underbar kyss tog form och allt omkring oss försvann. Då slog det till igen. När man kysser någon håller man ju andan och jag fick det riktigt svårt med hjärtat och lungorna. Jag drog ifrån och andades djupt och hackigt.
"Är du okej?" frågade Oscar oroligt. Jag nickade och såg bort mot bordet med mina mediciner jag skulle ta varje morgon och kväll.
"Ska vi gå? Våra mammor väntar nog," sa jag tyst och Oscar nickade. Jag tog mina mediciner i famnen och vi gick ut ur rummet. Både min och Oscars mamma hade kommit dit men Oscars mamma hade vägrat prata med Oscar tills vi kom hem. Jag såg våra mammor stå och prata tyst i korridoren och vi gick med tysta steg ditåt. Allt var bara sååå tyst att man skulle kunna höra en knappnål ramla. De slutade tvärt att prata när de såg oss komma. Oscars mamma blängde lite surt på oss men min mamma log och frågade om vi var redo att åka. Vi nickade och jag tog tag i Oscars hand. Jag var rädd.

"Oscar hur i hela helvetet kunde du göra så?! Blod överallt i badrummet!" skrek Oscars mamma så fort dörren var stängd. Vi hade åkt hem till Oscar för att vara där tills vi skulle till mig igen. Oscar stannade till och såg på henne.
"Hur jag kunde göra så? Jag kanske kan beskriva.. Jo, först måste du hata dig själv. Sen tar du ett rakblad och skär djupa skåror i handlederna. Testa själv." snäste Oscar argt och han stampade iväg till sitt rum. Hans mamma bara stod där och såg efter honom. Jag fattade inte att hon i första hand hade brytt sig om badrummet.
"Felix... Jag vet inte vad jag ska ta mig till." sa hon med en klagande röst.
"Du kan börja med att städa badrummet." sa jag surt och gick. Jag slängde upp Oscars dörr och smällde igen den bakom mig. Oscar satt på sin säng med huvudet begravt i händerna.  Jag satte mig bredvid honom och strök min hand på hans rygg.
"Jag förstår dig.." mumlade jag och lutade mitt huvud mot hans.
____________________________________________________________________________

GAAAAASSSSHHHHH det var längesen vi skrev men hej på er här har ni ett kapitel