Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 15

Resten av veckan gick ut på att se på film, TV, spela Xbox, gå ut på nattpromenader och bara vara tillsammans. Nattpromenaderna var min absoluta favorit eftersom vi två gick ensamma under ljuset av gatulyktor. Hans hand i min, och vi pratade om allt möjligt. Men under vår senaste nattpromenad så kom vi båda på att vi måste fråga våra föräldrar om vi ens fick åka till Spanien.
*
Felix gav mig en klapp på axeln innan jag lämnade honom bakom mig, ensam i mitt rum.
Andas djupt nu, in och ut.
Mamma stod nere i köket och lagade en stor frukost till oss tre.
"Mamma?" mumlade jag och drog en hand genom håret. Okej, nu kör vi...
Hon vände sig om och jag kände hur hjärtat bankade.
"Ehm, efter den här veckan så tänkte jag och Felix att vi skulle kunna åka till Spanien..."
Hon slutade upp med de hon höll på med och vände sig om.
"SPANIEN? Själva?! Aldrig i livet, ni är inte ens 18!"
"Men Felix har bara... ett år kvar." Jag kämpade för att låta säker med rösten, vilket jag säkert misslyckades med.
Hennes ansiktsuttryck mjuknade upp.
"Men Oscar... Tänk om han får ett anfall på planet?"
"Dom har ju hjälp där, eller hur?"
Hon bet på sina naglar och suckade.

*Felixs perspektiv*
Stegen hördes tydligt uppför trappan.
"Oscar?" Jag reste mig upp och såg Oscars ansikte i dörröppningen. Hans näsa, de stora blå ögonen och de underbara leendet.
Snabbt blev jag omfamnad i en kram och snart kände jag hans läppar emot mina.
"Fick du?" Frågar jag andlöst. Han nickade och tog upp min lätta kropp för att snurra runt den.
"Ja! Nu KAN inte mamma säga nej!" Utbrast jag.
*
"Nej. Nej nej NEJ." Hennes blick trängde sig genom min.
"Men mamma..."
"Du får inte. Det kan hända något, jag vill inte att du ska..."
"Dö?" Avbröt jag henne och ett skratt for upp. De va ett glädjelöst och ironiskt skratt. "Jag kommer dö ändå, du med. Skillnaden är att jag har fått en bestämd tid när jag ska dö. Det kan jag inte ändra på, men under detta år kan jag väl få göra de bästa som går?"
Tårar trängde fram, förstod hon inte? Motvilligt nickade hon.
"Åh Felix, min älskade..." Hennes röst var knappt hörbar, men jag förstod att hon släppte taget från sin ende son och lät honom testa sina vingar.
Hon omfamnade mig i en hård kram.
"Du har alltid funnits här, hur dum jag än vart. Jag älskar dig." Viskar hon och kysser min panna ömt.
Tårar rullar ned för kinderna medan min kropp darrade.
Hur ska jag kunna släppa denna underbara gåva; livet?
"Så jag får åka?"
"Ja, jag vill att du ska få leva ditt liv. Men LOVA att ni inte stannar så länge och att ni berättar för flygvärinnorna om ditt hjärtproblem och..."
Lyckan vällde upp, SPANIEN MED MIN ÄLSKADE OSCAR!
"Jaja mamma, vi ska vara försiktiga." mumlade jag och log enormt stort.
Plötsligt hördes en svag hostning och bakom mig stod Oscar, som tjuvlyssnat runt hörnet.
"Jag hade tänkt o säga att ni skulle ha det riktigt kul, men var försiktiga också." sa hon med allvarlig min, innan hon lämnade vardagsrummet för att gå ut i trädgården.
Oscar bet sig i läppen och studerade mitt ansikte. Kinderna vägrade återfå sin normala färg utan blev om möjligt ÄNNU mer röda.
"Fan vad söt du är när du rodnar..." Viskade han och kramade om mig, samt gav mig en kyss.
*
Snabbt slog jag upp ögonen, nästan för snabbt. Kroppen darrade medan jag såg mig omkring i mörkret.
Oscar låg och flämtade brevid mig med hastiga andetag.
"Är du okej?"
Han skakade på huvudet och öppnade munnen men stängde den snabbt igen.
"Jag tror jag hade en mardröm..."
"Tror?"
Jag tände lampan som stod brevid på nattuksbordet och såg hur Oscars ögon var rödgråtna.
"Det var som en scen, samma. Ogge hängde löst i min hand, och jag höll hårt men även om jag höll hårt så kunde jag inte röra Ogge, han var genomskinlig typ. Jag släppte verkligen inte, den gled. Det ösregnade och blixtrade, så en blixt slog ned i vattnet och vatten leder ström så..." Han svalde. Plötsligt lade jag märkte till hur otroligt fuktigt lakanet var...
När jag drog av honom täcket såg jag att han låg med kläderna på och dessutom var de blöta.
Jag mötte hans oroliga blick.
"Det va just detta som.." Hans ord blev till luft.
Plötsligt hördes en knackning emot fönsterrutan.
Vi båda vände blickarna ditåt, men de var för mörkt för att se ut. Men precis som om de va en film, precis timing, blixtrade de till. Och jag svär på mitt korta liv att de va Ogges ansikte.
Hjärtat bultade i 170 och svetten blandat med panik kröp fram.
Oscars grepp om min arm hårnade, jag var inte ensam om att ha sett de.
Tillslut så somnade jag ihop i en orolig och obekväm sömn.
*
Det har gått 9 dagar sedan jag utsatte mig för fysisk ansträngning. Det tar kål på mig att inte få dansa, springa eller spela fotboll.
Nu satt jag här som en gammal pensionär och stirrade på frukosten utan att känna mig de minsta hungrig.
Jag dubbelkollade så att Oscars mamma var utom hörhåll och mumlade sedan till Oscar.
"Såg du också vad jag såg igår kväll?"
Han svalde och nickade.
"Asså tror du vi är psykade?" mumlade han och stirrade ned i tallriken på sin orörda macka.
Nej, det kan vi inte vara. Det måste vart något som sett ut som Ogge, väldigt OTROLIGT likt.
"Vi måste sett fel." sa jag, men jag hörde min röst darra till. Är det normalt att se döda personer utanför ens fönster? Kanske är de för att vi har så dåligt samvete eller att vi bara saknar honom. Dock skulle jag inte säga att JAG saknar honom...
*
Gungorna såg övergivna ut, och de gjorde även allt annat. Inte ett enda barn var i lekparken.
Vi satte oss ned på gungorna och började långsamt gunga lite lätt.
"Det börjar ju bli varmt nu. Våååååårr sköna vår. Och då sticker vi till Spanien." sa Oscar med ett leende som gick från öra till öra. Jag skrattade till åt hans fåniga leende och tog mer fart på gungan. Det blev antsträngande till slut så jag slutade ta fart helt och lät gungan åka tills farten var "slut". Oscar tog riktigt mycket fart och hoppade av när den var som högst upp. Han landade starkt och gick mot mig. Mina händer skakade lite av den lilla kylan och Oscar ställde sig framför mig med händerna på min midja och pannan mot min.
"Jag älskar dig." viskade han och jag log.
"Jag älskar dig också." sa jag och såg ett par killar i 13-års åldern komma och sätta sig på de andra gungorna. En av killarna satte sig på gungan bredvid mig och Oscar. Vi stod fortförande sådär nära varandra och jag bet mig i läppen. Killarnas högjludda röster skrek och skrattade åt olika saker.
"Ska vi?" frågade Oscar och jag visste exakt vad han menade. Våra läppar smälldes ihop och vi började hångla vilt. Det gjorde mig inte ett dugg andfådd som det brukade göra förr. Killarnas skrik dämpades och snart stod alla i en klunga och viskade. Jag log mitt i hånglet och la mina händer runt Oscars nacke och tryckte honom mot mig. Då kom en liten pojke fram och bara såg på oss. Han kunde inte vara mer än 10 år och han granskade oss noga. Då slutade jag och Oscar att hångla. Vi kollade lite på den lilla pojken och han log mot oss.
"Är ni båda två killar?" frågade han och jag log och såg ner i marken. Oscar skrattade lite.
"Jaa." svarade Oscar och killen sken upp.
"Då är ni som mina mammor, fast tvärt om!" sa han och jag blev så glad. Han hade två mammor, och så kom han fram till oss och ååhh bara gulligt.
"Kommer erat barn ha två pappor då?" frågade pojken nyfiket och mitt leende sprack upp igen.
"Nej Tyvärr så kommer vi två inte kunna få något barn eftersom jag är sjuk, eventuellt någon slags cancer, och kommer dö inom ett år." mitt leende var mer osäkert nu. Pojken såg ner i marken och nickade.
"Vad tråkigt... Men hörni. Får jag berätta det här för mina mammor?" frågade han plötsligt och jag brast ut i skratt.
"Lilla vännen, såklart att du får! Kom så får jag en kram för du är så underbar." sa Oscar och omfamnade den lilla pojken som kramade tillbaka. Jag sträckte ut armarna och fick en kram jag med. Sen skuttade den lilla pojken iväg till de andra killarna och då började dom prata hel vilt. Det där var helt sjukt gulligt och helt random.
*
"Världen kanske håller på att ändras?" log jag. Oscar nickade.
"De unga är ju mer accepterande än de i vår ålder." mumlade han. "Du..."
Jag stannade upp i mitt gående. Oscars min var nu riktigt allvarlig, vilket gjort mig orolig.
"Tänk inte att 'jag ska dö snart'-"
"Men jag ska ju de!" utbrast jag. De kom från ingenstanns, men de va sanningen. "Jag kommer dö. Du kommer dö, alla kommer dö. Men skillnaden är att jag vet när jag kommer dö, och det är mycket snart." Tårarna trängde upp, men jag orkar inte bry mig. Oscar omfamnade mig långsamt, men jag klarar bara inte av att slå armarna om honom. Allt känns skit, det var som om mitt liv inte ens var värt att leva när man visste att man skulle dö. Vad var de för mening med allt? Låt mig dö här och nu...
Plötsligt stelnade Oscar till. "Felix..." viskar han. Han släpper mig och nickar bort bakom mig. När jag vänder mig om hinner jag se ett par blå, väl igenkända ögon. När jag blinkar är han sedan försvunnen.
"Hur...?" mumlar jag till Oscar och sväljer. Ingen annan i den stora parken verkar ha märkt honom. 
________________________________________________________________________________
Här har ni ett kapitel som båda skrivit på! Det är lite konstigt, men aa. Kommentera gärna vad ni tyckte, alltid kul (förutom om de är massa hat ........... nätmobbning #inteokej) Aja seee ya