Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 12

Vi hjälptes åt att få OGs kropp ut ur vattnet, inte världens enklaste uppgift. Vattnet forsade och regnet piskade ner. Jag grät men gjorde inga ljud och det är jag helt säker på att Felix också gjorde
"Oscar... Vad ska vi göra?" frågade Felix tyst med en raspig och gråtig röst. Jag snyftade högt. Det är mitt fel. Jag släppte hans hand. OG ÄR DÖD PÅGRUND AV MIG. Det finns ingen hemskare människa än mig... Fan jag hatar mig själv, kunde jag inte hålla kvar?!
"Vi kan inte göra något.. Han är..." min röst brast och jag kastade mig i Felix armar. Felix kramade mig hårt och jag visste att om det inte hade regnat skulle hela han bli blöt av mina tårar. OG var min barndomskompis. Vi har haft lite problem men jag ville inte att det skulle sluta såhär....

*Nästa dag*

"Är det ni berättar sant?" frågade polisen. Jag nickade och kände hur en tår slank ner på min redan blöta kind. Polisen antecknade och försökte se ledsen ut men det syntes att han inte brydde sig.
"Känner ni någon av hans föräldrar?"
"Ehm nej.. Hans pappa har aldrig gillat oss..." svarade jag tyst och såg mot Felix. Han var lika ledsen som jag, tror jag. Jag kanske var lite mer ledsen men vad vet jag? Det är mitt fel att han är död... Ännu mer tårar trängde fram. Min barndoms kompis är död. Och det är mitt fel. Jag kände Felix hand på min axel och jag såg upp på honom. Hans ögon var röda av alla tårar och det rann flera ner för hans kinder. Han mimade orden "Va stark.". Jag nickade och bet mig i läppen. Felix log svagt och jag log tillbaka för att inte oroa honom för mycket. Men det syntes i hans blick att han skulle kunna se igenom mina fejk leenden.

*Efter förhöret*
"Vi kommer kontakta Oscar Molanders föräldrar idag, ni kan gå hem nu pojkar." sa polismannen. Han var så känslokall. Här satt vi och grät över OG, har han ingen jävla medkänsla eller? Felix reste långsamt på sig och sträckte fram handen mot mig. Jag tog emot hans hand och reste mig upp. Med stapplande steg kom vi ut i dagsljuset och det störde mig att det inte regnade. Varför vet jag inte. Fast jag vill inte bli mer påminnd om att det regnade medan OG dog... Mamma stod vid bilen och hennes sorg syntes på långt håll. Hon skakade lätt och var tårögd. Så fort vi kom fram till bilen kramade hon om oss båda. Det var skönt att få en kram av mamma, speciellt efter allt det här.
"Jag är så ledsen Oscar." viskade mamma och hårdnade sitt grepp om mig. Mammas kramar har alltid varit mina favorit kramar.
"Kom så åker vi hem. Ni måste ju va jättetrötta." sa mamma och släppte kramen. Hon öppnade bildörren och satte sig i förarsätet. Jag satte mig i sätet bakom och Felix satte sig bredvid mig. Han tog min hand och kramade om den hårt. Jag vände huvudet mot honom och såg hur mycket han plågades av att detta hade hänt. Det är mitt fel att Felix är ledsen och att OG är död. Jag borde dö. Jag är en sån hemsk människa. 

*Senare*
Omar stod i min hall och hade tårar i ögonen. Han sprang mot oss och kramade oss hårt. Vi stod där en lång stund och kramade varandra hårt.
"Snälla säg att det här inte har hänt på riktigt." sa han tyst mot Felix axel. Jag bröt ihop totalt och satte mig ner på golvet med ryggen mot väggen. Det är sant och det är mitt fel. Allt är mitt fel. Jag sabbade allt. Vi var uppe i en skit stor grej med dansen och jag sabbade det. OGs liv låg i mina händer och jag tappade det. All den här jävla skiten är mitt fel.
Omar satte sig framför mig och tog mina händer i sina.
"Det är inte ditt fel Oscar." sa han med en svag röst som inte skulle kunna höras om man stod två meter ifrån honom.
"Det är mitt fel. Jag släppte taget." svarade jag sammanbitet och slet loss mina händer. Jag reste mig upp och klampade iväg till mitt rum.

*Felixs perspektiv*

 "Ehm.. Borde jag ha hållit tyst om det där?" frågade Omar osäkert. Jag visste själv inte vad man borde hålla tyst om och vad man borde säga nu.
"Nej han är ingen fara... Han är bara upprörd." svarade jag och försökte övertyga mig själv om det  men jag visste att han var mer än upprörd.
"Jag går upp til honom." sa jag snabbt och sprang mot Oscars rum. Han satt i sin säng och dunkade huvudet mot väggen.
"Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel." sa han vid varje dunk.
"Oscar..." sa jag tyst och kände hur rösten svek mig. Det gjorde ont att se honom så förstörd. Han vände inte på sig och slutade inte dunka huvudet i väggen och upprepa orden.
"Oscar snälla." sa jag och började gråta. Han vände sig om med tårar rinnandes ner från hans kinder och förtvivlan i hans blick.
"Felix.." sa han bara och reste sig från sängen hastigt och kom fram till mig. Vi stod några centimeter ifrån varandra och jag kunde höra hans hackiga andetag. Hans läppar snuddade vid mina och jag ville kyssa honom men visste inte om det var fel tidpunkt.
"Kyss mig för fan." mumlade Oscar och pressade sina läppar hårt på mina. Kyssen var lite slarvig men det var precis vad jag behövde. Vi stod länge och utdelade slarviga men passionerade kyssar. Mina händer trevade ner längs hans mage och nådde byxkanten på hans byxor. Oscars händer var på min rumpa och jag visste vad som skulle hända.

Vi låg i Oscars säng under täcket och kramade varandra. Då och då gav vi varandra sugmärken och jag ville inte att den här stunden skulle ta slut. 
"Om det inte alltid kunnat vara såhär." suckade Oscar och strök sin hand på min rygg. Jag nickade instämmande och såg in i hans ögon. Hans fina ögon. Jag drog min hand genom hans hår och log smått.
"Vi kommer ha skit mycket rufs sen." viskade jag och Oscar log tillbaka. Han har inte lett sen.. Sen det hände. VIlket är typ 24 timmar sedan.
"Shit. Omar har väl åkt tillbaka till Göteborg eller något." sa Oscar och kollade på klockan bredvid honom. Omars tåg hade gått för länge sedan och jag kände mig lite illa till mods att jag inte sagt hej då. Oscars mamma öppnade dörren och när hon fick se oss brast hon i gråt.
"Ni två.. Ni är så himla fina tillsammans just nu att jag gråter." sa hon och snyftade till. Jag såg på Oscar och log smått. Vi två, med händerna intrasslade i varandras hår och på varandras ryggar, vi var fina..
"Juste.. Jag ska hälsa från Felixs mamma. Hon hoppas att ni mår bra och ja... Hon skulle vilja träffa er snart." sa Oscars mamma och gick igen.
"Mammaaa... Stäng dörren." sa Oscar och hans mamma kom tillbaka och stängde dörren. När hon gått kom jag på hur pinsamt det måste varit för henne, att komma in när vi precis hade älskat... Jag blev röd om kinderna  men tyckte ändå att det var lite kul.
"Vad sugen jag blev på en sak." sa Oscar helt random. Jag höjde på ena ögonbrynet och han fnissade till.
"Men jag vet inte vad. Jag vill bara.. Nej jag vet inte." mumlade han och borrade in sitt ansikte i min nacke. Jag kramade honom hårt och insåg hur mycket jag älskade den här killen. 

*Oscars perspektiv*

*LÅT-TIPS: My Immortal - Evanescence *
Felix och jag låg tätt intill varandra och stunden var så fantastisk. Allt var bara så underbart nu. Felix hade vänt sig om för ungefär en halvtimme sedan så jag hade min bröstkorg mot hans varma rygg.
"Fan vad jag älskar dig." viskade jag i hans öra och kysste hans hals.
"Och jag älskar dig." svarade han tyst och vände lite på ansiktet för att kyssa mig. Kyssen var såååå bra att jag aldrig ville att den skulle ta slut.

*Senare, på natten*
*Felixs perspektiv*

Jag vaknade av att Oscar inte var kvar i sängen. Jag kollade på klockan och såg att den var halv 3. Vad gör han uppe såhär dags? Jag gick ur sängen och tog på mig ett par kalsonger snabbt. Ljud hördes från badrummet och jag blev orolig. Vad gör han där inne? Badrums  dörren var låst så jag knackade försiktig.
"Oscar?" viskade jag men fick inget svar. Jag gick med snabba steg till köket och tog fram en liten kniv ur en av lådorna. Med panik lirkade jag upp låset med kniven och slog upp dörren. Oscar satt på golvet med ett rakblad i handen och djupa skåror blev till samtidigt som han satt och skakade. Jag föll ihop på golvet och Oscar såg bak på mig med rödgråtna ögon.
"Oscar sluta." sa jag och Oscar slutade inte, ännu en djup skåra blev till på hans handled. Jag hävde mig upp och gick fram till Oscar.
"OSCAR ÄR DU SJUK I HUVUDET? VAD GÖR DU?!" skrek jag samtidigt som jag grät. Jag satte mig ner bredvid honom och tog rakbladet ifrån honom. Oscar grät mot mig och jag kände mig som en slapp hög. Men jag måste få honom till sjukhuset. Jag hjälpte Oscar upp och hjälpte honom på med ett par byxor samtidigt som han lindade in sin underarm i ett bandage. När båda hade byxor på sig sprang jag med Oscar släpandes efter mig till ytterdörren och låste upp dörren. Det var kallt ute men jag tog moppe nycklarna och såg på Oscar bakom mig. Han var långsam. Hans ena hand var blodig med bandage över och den andra tryckte på bandaget.
"Kom Oscar." sa jag med panik och hjälpte honom till moppen. Båda frös och struntade i hjälm där vi satt på moppen och åkte till akut mottagningen. När vi kom in såg en sjuksköterska direkt vilken akut situation det var och tog med Oscar till ett rum. Det var sista gången jag såg honom den natten.
________________________________________________________________________
Förlåt för kort och lite bajsigt kapitel men nu är det äntligen klart! Lyssna gärna på låtarna vi sätter som låt tips.