Scars - En Foscar Sandstad FanFiction

Scars - En Foscar Sandstad FanFiction Kapitel 14

"Nej men kom igen säg." fnissade Oscar och smekte min arm lite. Jag log och såg på honom.

"Jag har varit kääär i dig sen typ 1 år tillbaka." svarade jag och blev lite röd om kinderna. Oscar log stort och kysste min panna.

"Men hallå. Du får ju faktiskt också svara. Hur länge har du varit kär i mig? Gud vad fånigt det låter att säga käääär men aja." sa jag och smällde av ett stort leende.

"Aa asså.. I typ ett halvår." sa Oscar generat och borrade ner sitt huvud i min nacke. Där låg vi, helt ihoptrasslade som för några dagar sedan.

*Nästa dag*

"Vi ses sedan." sa jag och kysste Oscar en sista gång innan vi gick skilda vägar. Jag var påväg åt min gamla skola som jag gick på innan allt i Göteborg och Oscar gick till sin skola. Såfort jag kom in på skolgården fick jag massor blickar kastade emot mig. En klump formades i halsen och jag såg ner i marken. Den hårda dunken kändes i axeln och jag blev väldigt överraskad. Jag vände mig om och såg på en kille jag aldrig sett förr.

"Förlåt om jag dunkade för hårt men vet du hur man hittar till sal 9b? Jag är ny här så hittar inget." sa han och små log. Jag nickade och pressade fram ett leende.

"Mår du bra? Du ser lite blek ut." sa han och rynkade på näsan. Nu sprack ett riktigt leende upp på mina läppar och jag skrattade lite tyst.

"Jarå, bara en dålig morgon." svarade jag och killen nickade.

"Åh juste jag heter Jonas." sa han och sträckte fram höger hand.

"Felix." svarade jag och skakade hand med honom.

"Okej, sal 9b ska jag också till just nu så häng med." sa jag och vi började gå mot sal 9b.

"Hej då Jonas. Vi ses imorgon." sa jag och gick mot det hållet Oscars hus låg. När jag kom dit stod Oscar och fumlade med sina nycklar. Jag smög upp bakom honom och kysste hans nacke. Han ryckte till och vände sig om. När han såg att det var jag dök en lättnad upp i hans ögon.

"Saknat mig?"

"Oja, kan inte tänka på något annat än dig." Han flinade och gav mig en kyss.

Tillslut låste han upp dörren och vi gick in i det tysta huset.

"Så, what to do now?" mumlade Oscar och tog tag i min hand. Han lyfte upp den över mitt huvud och automatiskt gjorde vi en piruett.

Plötsligt tog det stopp.

"Oscar.." väste jag medan jag satte handen för hjärtat. Shit vad de dunkade, i otakt.

"Felix?! Är du okej?" han hjälpte mig att stå upp samtidigt som han kollade in i mina ögon.

"Andas djupt." Viskade han, men de hjälpte verkligen inte. Plötsligt kände jag mig yr, som när man åkt runt på en kontorsstol flera varv ni vet? Och plötsligt stannar man, och de kommer så plötsligt.

Oscar började prata med någon genom mobilen. Jag hoppas innerligt att han ringde sjukhuset...

Sedan föll jag till marken, utan att ens försöka dämpa stöten med händer. Oscar skrek, men jag kunde inte urskilja hans ord. Det pep i öronen synen blev suddig. Jag vill inte dö, inte såhär.

*Oscars perspektiv*

Maskinen brevid mig pep regelbundet. Läkarna hade fått elchocka Felix för att få hans hjärta att slå som vanligt igen. Hans hud var blek, vilket passade rätt bra emot de beiga lakan sjukhuset hade.

"Allt kommer bli bra. Jag älskar dig så så mycket..." viskar jag. Mina fingrar strycker upp o ned längst hans hand.

Hans bröstkorg åkte upp och ned i ett långsamt tempo. Jag kan inte förstå de, om ett år kommer han inte finnas här. Jag förlorar honom precis som jag förlorat OG. Skillnaden är han Felix är den jag älskar mest på hela denna jord...

Hans ögonlock fladdrade till. Snabbt var jag lutad över honom och såg honom öppna ögonen, de underbara ögonen.

"Oscar..." Viskade han. Jag kunde inte hålla mig utan lät mina läppar snudda hans. Rysningar for längst kroppen och huvudet blev helt immigt. Han gjorde mig galen, jag ville vara nära honom.

"Felix..." mumlade jag medan jag smekte min hand längst hans käklinje. "Jag är så tacksam för vår lilla evighet, även om den inte är lika stor som andras evigheter." viskade jag.

Felix log, även om de såg plågsamt ut så fortsatte han le.

"För alltid?" viskar han. Jag lutar mig fram och möter hans underbara läppar, och rörde de lätt med mina innan jag viskade: "För alltid."

Dagen därpå fick Felix tillsägelser om att ej dansa eller röra sig fysiskt på två veckor som gjorde att han överansträngde sig. Jag erbjöd mig att hålla koll på honom, så han bodde hemma hos mig dessa två underbara veckor.

Mörkret föll över Sköndal och Felix låg med huvudet i mitt knä. Jag smekte hans lena hår och studerade hans perfekta ansikte.

"Jag är så lycklig..." Viskade jag, men Felix verkade inte höra mig.

"Oscar..."

Jag slutade strycka min hand genom hans hår och blev orolig.

"Vad?"

"OG... Varför hoppade han?"

Minnen flöt tillbaka. OGs blick, hans iskalla hand, hans ORD. 'Ta hand om Felix åt mig'

"Han viskade att jag skulle ta hand om dig åt honom."

Felixs ögon blev större.

"Jag hörde att han viskade något men... Är du säker att det var de han sa?"

"100 procent säker."

"Hur..." viskade Felix. Men jag kunde inte svara, jag vill inte prata om OG. Ansiktet började hetta till, men de var mörkt så Felix märkte de inte.

"Han hatade mig."

Jag skakade på huvudet. "Nej, han kan inte gjort de. Men snälla Felix, måste vi prata om OG?"

Felix vände blicken emot mig och såg troligen min ensamma tår som föll. Mitt fel...

"Förlåt." mumlade han. Men de var försent, tankarna vandrade iväg.

Tänk när FELIX dör, livet kommer inte vara värt o leva. Alls. Hur ska jag klara mig utan hans närhet, hans underbara skratt och hans läppar. De blågröna ögonen som tindrar varje gång han skrattar.

Jag älskar varje liten ynka del av den människan.

Tårar föll okontrollerat och Felix suckade.

"Oscar, förlåt så hemskt..."

"Nej, det är inte ditt fel."

Det var de inte, de var mitt fel. Hur fan kunde jag va så dum att ge Felix ett fel i hjärtat och släppa taget om OG? ALLA hatar mig, JAG hatar mig.

Felix kröp närmare mig och la armen om mig.
"Oscar, jag älskar dig. Gråt inte, du är så vacker. Du är den bäste människa som kommit in i mitt liv, och utan dig skulle jag inte vara vid liv."
Då började jag gråta ännu mer.
"Åh Felix, du förstår verkligen inte hur mycket jag älskar dig. För alltid?"
"För alltid." Viskade han och kysste mig.
Inget spelar någon roll, Felix kommer dö inom ett år, så varför spara livet?
"Felix?"
Han nickade.
"När du väl ändå är... Ja, så kan vi väl passa på att leva livet! Vad säger du om att spendera veckan efter dessa två veckor att fara iväg till... Spanien?"
Han stirrade på mig. Mitt leende växte.
"Seriöst.."
Jag nickade.
"Självklart vill jag de!" utbrast han. Magen pirrade till när hans leende smög fram.
"Spanien, here we come!" utbrast jag och drog in Felix i en halvkram.
"Yes ve du" fnissade Felix med en överdriven stockholmsk engelska.
-----------------------------------------------------------------------------------
Ja här har vi ett till kapitelse! Förlåt för dålig uppdatering! Se till att FÖLJA thefoooattack på Instagram också!!