Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

30. Alla glada

Etanya:
Jag besvarar hans kyss fast än jag har massor att säga. Vill ha förklaringar. Så jag knuffar bort honom efter ett tag. Draco kollar ner i marken. Jag sätter min händer vid hans huvud och riktar hans ansikte mot mig.

"Draco Lucius Malfoy, gör aldrig så igen för att det är faktiskt möjligt och...."
"Etanya, jag vet. Förl..."
"Säg inte förlåt."
"Okej, men jag älskar dig Eta och jag vet att det är möjligt att jag skulle gå över till den mörka sidan..."

"Draco, det är så. Men det är du som bestämmer över dina egna beslut. Du kan välja." Jag försöker att le mot honom. Han nickar lite. Vi går tillsammans tillbaka in i slottet. Det är nästan tomt i korridoren och i balsalen.

Draco:
Jag kan välja själv. Det känns bra att Etanya sa så. Alla lärare har gått härifrån. Det är ett par kvar på dansgolvet annars är det bara vi och några husalfer.
"Jag vill sova." suckar Etanya. Jag nickar och vi går tillsammans upp till min sovsal.

Hermione:
"Alla glada?" frågar jag.
"Alla glada!" ler Draco och sätter sig ner vid frukostbordet. Han skålar sin pumpajuice med Ron som faktiskt också ler stort. Alla är verkligen glada. Etanya lutar sitt huvud mot Dracos axel.

Harry säger inte ett enda ord om deras förhållande. Det är bra att han har accepterat det hela. Äntligen. Harry lägger märke till att min blick fastnat på honom.
"Hermione?" försöker han.
"Oj, eh förlåt." mumlar jag. Han pressar fram ett leende, det gör jag med.

Etanya:
Jag har fått tillbaka Draco. Inte för att jag förlorade honom länge men det kändes som en evighet. Det var faktiskt verkligen nästan som en evighet. Vi äter upp frukosten, Ron och Harry har stannat kvar på Hogwarts i natt och jag vet inte mer än så.

Alla är glada, jag är glad också. Shire kommer haltandes in i salen med professor Snape strax bakom. Att han är där för henne men inte för mig. Att han bryr sig om Shire men inte om mig. Att han gör det sårar mig. Jag känner att mina ögon tåras och att jag skulle vilja skrika.

Skrika så att jag tappar rösten. Men det går inte, jag kan inte ens öppna munnen. Kan inte prata. Kan jag andas? Andas jag? Det känns som att all färg i mitt ansikte försvinner, kanske gör det det. Jag som lutat mitt huvud mot Dracos axel tidigare har kvar huvudet där.

Mitt ansikte är helt blött av tårarna, kanske även hela Dracos axel. Det blir helt tyst. De andras läppar rör sig men jag hör inte några ljud. Harry ställer sig upp och det är det sista jag ser innan allt blir svart. Precis som den gången jag sprang in i väggen.

Draco:
När Potter ställer sig upp så att hela bordet flyttas så får jag panik. Jag lyfter hastigt på Etanyas huvud och hon hinner precis stänga sina ögon.
"Eta?!" skriker jag så att alla elever stannar upp och kollar surt på mig.

"Eta? Eta!?" försöker jag och skakar på henne. Hennes pappa kommer springandes mot oss. Jag vet att Etanya inte vill se honom eller skulle velat det här. Men jag kan inte säga åt Snape att han ska sticka när hans dotter svimmat. Trots allt så är han även professor.

Jag fortsätter att försöka få liv i henne.
"Etanya!?" skriker jag panikslaget. Severus lyfter upp henne och jag säger inte emot. Han börjar bära henne ut ur salen. Som om Severus hade en svans följer jag och de andra efter.

Vad var det som hände? Vad är det som händer? Vi kommer in i sjukhusflygeln men jag stannar tvärt så att alla bakom mig hoppar till. Alltså alla utom professor Snape, eftersom att han är precis framför.
"Draco?" mumlar Hermione.
"Ja?" suckar jag irriterat.

"Ska vi gå?" fortsätter hon.
"Ja.... Gå...." svarar jag och alla börjar röra sig därifrån. Men trotts det så står jag kvar vid dörröppningen och efter ett tag harklar någon sig bakom mig. Jag vänder mig hastigt om och möts av Potters gröna ögon. Eller ja, en flicka med Potters gröna ögon.

Inte för att jag brukar kolla på hans ögon men alla i hela världen måste väl veta att Harry Potter har gröna ögon. Det är Etanyas syster. Hon sätter ett finger för hennes läppar för att visa att jag ska vara tyst. Sedan så drar hon in mig i en städskrubb någonstans i närheten.
"Låt pappa vara själv med Eta." viskar hon.

Jag nickar. Det är nog bäst så även om Etanya inte vill träffa honom.... Jag tar ett steg mot dörren men blir stoppad av Shire.
"Vi stannar här." beordrar hon. Inte som om jag skulle få välja. Bara så är det. Vi ska stanna här. Varför? Varför vet jag inte. Hon plockar upp trollstaven och ler nästan hotfullt mot mig.

Den 4 år äldre häxan placerar en hand på min axel. Hennes leende påminner lite om min gudmors leende. Bellatrix Lestrange. Shire, som är nästan lika lång som jag behöver inte ställa sig på tå för att hamna i min höjd. Hon bara lutar sig framåt och kysser mig försiktigt.

Men jag besvarar inte hennes kyss. Absolut inte. Jag har en flickvän. Etanya. Jag stirrar på henne och hon slår upp sin ögon. Jag knuffar henne mot väggen.
"Vad gör du?!" skriker hon.
"Inte vad gör jag, vad gör du?!" ryter jag argt tillbaka.

"Jag måste berätta en sak...." mumlar hon. "Jag vet inte varför jag kysste dig... Det var fel men alltså... Det här är något som jag inte kan hålla hemligt längre och jag vet inte vem jag ska tala om det för heller. Så jag skulle uppskatta om du lyssnar lite nu va." Vad ska jag göra?

Jag nickar stelt. Jag ska lyssna.
"Okej så jag är inte Etanyas syster. Eller självklart är jag hennes syster men bara hennes halvsyster. Harry är inte bror, inte halvbror utan bror. Min pappa är inte Severus Snape."

"Så du heter inte Shire Lizanna Snape?" frågar jag. Hon skakar på huvudet. Jag har nästan inga ord.
"Jag heter Shire Lily Potter." Hur ska jag reagera? Hon har precis berättat något helt otroligt.

"Och professor Snape vet redan?"
"Nej, snälla säg inget. När jag föddes så var Lily Evans... eller ja Potter. Iallafall min mamma var tillsammans med Severus och därför när hon födde en dotter som inte var hans så kunde hon inte säga något.

Hon kunde inte säga att jag var James Potters dotter och när hon sedan fött ännu en dotter, Etanya, så stack hon. Jag följde med. Eller 'jag åkte till USA' som alla tror. Ett tag efter föddes Harry. Jag bodde tillsammans med mamma, pappa och Harry i ett år innan jag blev 5 år.

Jag skickades faktiskt iväg då. Jag var tydligen en fara för Harry. Det var efter att jag hade knuffat ner honom från taket. Mamma ansåg att USA var det bästa alternativet, eftersom att det var där som Severus trodde att jag var, så det var dit jag skickades." förklarar Shire.

Jag har absolut inga ord.
"Jag fick förklaring nedskriven på ett pergament utav Petunia Dursley, min moster, innan jag begav mig till Hogwarts och Severus, men vad ska jag göra?" mumlar hon. Okej. Vad ska hon göra? Vad ska hon göra....?