Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

11. Spring in i väggen

Etanya:
Jag sätter mig upp i sängen. Han ler mot mig. Jag kollar in i hans ögon. De är vackra ljusgrå och de nästan glittrar när månens ljus kommer in genom fönstret och speglas. Han ler tillbaka.
"Är du säker?" säger han. Jag nickar.
"Jag älskar dig" upprepar jag återigen. Han kollar bort.

"Draco, det är okej" suckar jag och ställer mig upp. Jag vinglar till och ramlar till golvet. Men riktigt så långt går det inte. Draco ställer sig upp och hinner fånga mig. Perfekt. Inte alls. Jag skulle ju gå därifrån.
"Etanya, det går snabbt" förklarar han.

"Vi har inte bråttom någonstans, vi kan leva i nuet. Snart är det vinter och vi kan bara ha det som det är, ingen behöver förstöra och allt vara bra. Att jag inte vill säga... det... det är för att jag tar tid på mig och jag har aldrig sagt det till någon... Aldrig någonsin"

"Okej, men ta och spring in i väggen" säger jag kort. Så kommer vi till den där stunden där vi bara kollar in i varandras ögon. Men hur kan man kolla rakt in i mina? Dom är ju bara helt svarta.... Juste, det var det också. Jag måste få tag i pappa. Att jag kunde glömma.

Jag har kvar medaljongen runt halsen och jag kan inte släppa bilderna ur huvudet. Jag kollar fortfarande in i Dracos ögon dom är fina. Jag har tänkt tanken miljontals gånger bara idag och jag kan inte vara den enda. Den enda flicka som tänkt på hur sjukt fina Draco ljusgråa ögon är. Det är jag säkert inte.

Men om det vore annorlunda. Om jag var den enda. Då har jag tänkt den tanken så att det ändå räcker till alla andra. Jag har tänkt på det så mycket att det inte blir en flicka i hela världen som inte tänkt på det. Men det säger jag inte till honom. Det kommer jag aldrig, i hela mitt liv, att säga till Draco. Inte till någon.

Plötsligt böjer han sig ner och kysser mig. Jag besvarar kyssen och vi står där hur länge som helst. Ända tills madam Pomfrey kommer tillbaka.
"Oj ursäkta" utbrister hon och vänder sig om. Jag släpper Draco och vänder mig om. Jag kan inte se vad han gör. Herregud vad pinsamt. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag le? Gråta?

Fast gråta är väl kanske lite överdrivet. Hur tar man sig ur en sådan här situation?
Inte kommer jag klara av det. Jag bara står där. Jag vill vända mig om och kolla på Draco men samtidigt så kommer det göra allt värre.

Fast plötsligt säger Draco att vi måste gå och hjälpa de andra. Tack. Tack för att du existerar. Draco Lucius Malfoy. Herregud. Tack. Jag börjar nästan springa till dörren och när jag äntligen är ute så stannar jag för att hämta andan. Draco kommer ut efter mig.

Samtidigt så kommer Ginny springande.
"Vi har hittat dem och Tani! Tani, du måste prata med din pappa!" ropar hon. Jag ler mot Draco i en halv sekund innan jag börjar springa.

Jag ska träffa honom. Jag ska träffa pappa. Nu ska jag träffa pappa. Jag är fortfarande helt omtöcknad efter att jag var medvetslös. Det är inte smart att springa. Men jag hinner inte stanna innan jag smack... In i väggen nere i fängelsehålorna utanför pappas kontor, alltså det är ett pang. Svart.

Draco:
Leende och så sprang hon. Jag står kvar och Ginny Weasley går därifrån.

Hermione:
Vi har hittat dödsätarna och jag har inte pratat mera med Ron. Han kollar inte på mig när jag försöker fånga hans blick. Jag sväljer hårt och säger hejdå till Harry, Ron och alla andra som ska åka hem igen. Ginny springer för att leta upp Etanya och resten har redan gått till sängs.

Jag ler mot Ron men jag kramar honom inte ens. Harry ger mig en blick och jag skakar på huvudet. Sedan bara vänder jag mig om och går mot fängelsehålorna. Ingen ropar efter mig heller. Ingen vill ha mig. Jag vill ha Ron.

Jag hoppas att han faktiskt tycker att det är okej. Att han inte ljuger. Äsch, jag kanske ska sluta tänka på framtiden och leva i nuet. Jag går förbi köket och plötsligt ser jag någon ligga på marken. Jag stannar till. Känner jag den här personen? Jag borde oavsett hjälpa till.

Jag lyfter på flickans huvud och då ser jag att det är hon. Hon är medvetslös. Igen. Jag lyfter henne och lägger henne på en bänk men hon är tung och jag är nära på att tappa henne i golvet flera gånger. Aldrig att jag kommer att orka bära henne till sjukhusflygeln.

Jag får inte plats på bänken så jag sätter mig på golvet och sätter händerna för ansiktet. Vad gör jag nu? Alla elever gick till sängs för flera timmar sedan. Det är bara lärarna och jag och Draco vakna. Draco! Draco! Det är genialt! Jag kollar upp och ställer mig upp.

Men jag kan ju inte lämna Etanya här på bänken. Så jag står här och funderar. Ska jag gå eller inte? Hmm.... Om jag går kanske någon kommer och gör något. Jag vet inte vad det skulle vara men efter kvällens händelser kan jag inte ta risken.

Så jag står kvar. Jag tänker bara stå där och hoppas att Draco kommer. Fast vem som helst annars funkar ju också. Jag kollar runt i korridoren och är smått stressad. Kommer vi bli kvar här hela natten? Jag såg fram emot Hogsmeade imorgon. Men nu gör jag inte längre det, det kommer väl inte bli av.

Men hallå, vad tänker jag med? Det är utanför professor Snapes kontor vi befinner oss. Det är ju Etanyas pappa. Hur dum får man vara? I hopp om att Snape ska vara på sitt kontor springer jag dit och knackar på dörren.

"Ms Granger, vad är så viktigt att komma hit och för att störa mig såhär sent?" frågar han och kollar på mig med en sur blick när han öppnar dörren.

Men han är där! Han öppnar dörren!
"Etanya har svimmat, igen!" utbrister jag. Snape knuffar undan mig och springer ut i korridoren och fram till sin älskade dotter. Älskade dotter. Men gud vad jag saknar mina egna föräldrar.

Efter 20 minuter så sitter vi i sjukhusflygeln...

"Jag sprang in i väggen" förklarar hon.
"Var det inte mig du sa till att springa in i väggen?" frågar Draco. Vad menar han med det? Vad har dom för hemligheter? Är jag svartsjuk? Klart jag inte är! Jag är bara nyfiken! Uggh, jag är sämst på att ljuga.

Särskilt när jag försöker dölja något från mig själv. Det slutar aldrig bra och jag kommer på mig själv med något dumt. Etanya och Draco står och flörtar. Jag suckar högt.
"Vi ses" och så går jag därifrån. Jag skyndar ner till fängelsehålorna.

Den här gången utan problem. Jag ser ingen skadad på vägen och det är väl tur. Jag är snabb in i Slytherins uppehållsrum och skyndar bort till sovsalen. Men problemet är inte att det endast finns en säng. Dessutom står det faktiskt två sängar här nu. För att jag  är inte den enda levande varelsen i rummet.