Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

2. Gamla vänner

Hermione:
Nästa dag när jag vaknar så har Malfoy öppnat ett fönster.
"Stäng!" skriker jag surt. "Det är ju kallt ju."

"Äsch" svarar han och sätter sig på fönsterbänken. "Så kallt är det inte." Jag suckar och resten av dagen försöker jag att undvika honom.

Jag har inte lust att vara hans vän. Men av någon anledning så är han alltid där. Det är fel, han hjälper mig, öppnar dörrar och bara är där. Vill han mig något?

Men så kommer jag på det. Han har inga vänner här. Crabbe och Goyle är borta. Pansy Parkinson är inte här. Inte heller Blaise Zabini, Theodor Nott eller Daphne Greengrass.

Daphnes yngre syster Astoria Greengrass är här på Hogwarts. Men jag tror inte att hon och Draco är särskilt bra vänner. Det verkar inte så. Iallafall så tar jag beslutet att bli hans vän. Eftersom att han inte har några gamla vänner här

Fast mer än så vill jag inte. Jag vill bara vara en bra rumskompis, det funkar. Visst gör det? Det måste ju gå, ja. Bra.

Etanya:
Hermione och Draco är bredvid varann hela tiden. Eller är det Draco som är bredvid henne hela tiden? Det verkar så.

Jag blir lite småsur av tanken. Jag vet inte varför. Hela dagen går jag runt och är ofokuserad. Men när jag, Hermione och Ginny kommer fram till pappas lektion ändrar det på sig.

Pappa är sträng. En riktig jävel. Inte för att vara sån men det är inte så kul att ha sin pappa som lärare i det ämnet man gillar minst. Det kanske är ämnet jag gillar minst just för att det är hans ämne.

Han tvingar mig att gilla försvar mot svartkonster ändå. Han har alltid varit extra sträng mot mig. Jag tror att det var värre när Harry var med. Det verkar så.

Pappa tvingar ner mig på en stol längst fram. Jag säger inget och tjafsar inte emot. Hermione sätter sig bakom mig och Ginny sätter sig en bit bort.

Lektionen går långsamt och pappa, som tvingar mig att kalla honom för professor Snape, pratar bara om en massa saker som jag redan kan.

Hela sommaren har han tjatat och tjatat. Svartkonster hit och dit. Jag bryr mig inte. Jag vet att han var dödsätare. Men jag vet också att han hjälpte Dumbledore. Mer vet jag inte. Mer tillåts jag inte veta.

Senare samma kväll så går jag och knackar på dörren till pappas kontor. Han öppnar dörren och släpper in mig.

Han är lika kall och dyster som alltid och han sätter sig på en stol.
"Ville du något?" frågar han.
"Kan inte du berätta den där sagan du brukade berätta när jag var liten?" mumlar jag.

"Inte nu igen" säger han som vanligt. Men plötsligt så säger han något som han inte brukar göra. "Den där sagan säger något som bara jag förstår. Det är något jag måste berätta för dig..."

"Berätta?" utbrister jag.
"Jo... Harry vet redan det, så jag tänkte att du också borde veta."
"Veta vadå?"
"Harry vet inte allt, men åtminstone hälften. Din mamma...."

"Min mamma?" säger jag. Han talar aldrig om henne. Jag liknar henne säger han. Det är då det slår mig. Innan han säger något.

"Lily Evans... Eller ja Lily Potter..." är det ända han säger. Jag och Harry har alltid skrattat åt att vi är lite lika. Konstigt lika. Läskigt lika. Det är klart. Det är så det är.

Nej, herregud. Är det så det är?
"Pappa?" viskar jag. Han svarar inte.
"Pappa det är okej... Jag ska gå nu. Men det är okej..." fortsätter jag.

Innan jag stänger dörren ser jag att han fäller en tår. Jag är henne. Han vill inte förlora mig såsom han förlorade henne och det är därför han är så hård mot mig.

Det är därför han är så försiktig. Jag är en ömtålig skulptur som ingen får röra. Det var därför han inte tillät mig att strida. För att den jag trodde aldrig skulle älska någon älskar någon mer än det går att älska någon.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet vem min mamma är. Men jag har fortfarande inte en mamma. Men tillslut bara vet jag. Jag ska skriva ett brev. Ett brev till Harry

Draco:
Jag ser Etanya springa ut genom dörren när jag kommer gående. Hon bryr sig inte om mig och är inne i sin egna lilla värld.

Jag borde inte bry mig så jag gör inget. Istället så bara knackar jag på professor Snapes dörr. Men ingen öppnar.

Han borde vara där. Etanya var ju där inne. Fast hon kanske kan lösenordet eller har nycklar eller något för att dom är ju familj. Jag knackar igen.

Fortfarande är det ingen som öppnar. Jag vänder mig om och börjar gå till försteprefektrummet och när jag väl kommer fram står Hermione innanför dörren påväg någonstans.

"Vart ska du?" frågar jag
"Öhh... Har du sett Etanya?"
"Hon var hos professor Snape men han verkar inte vara där. Jag såg inte vart hon var påväg."

"Okej, aja" säger hon och går och sätter sig i soffan framför brasan.
"Kan inte vi försöka vara vänner istället?" slinker det ur mig. Men hon nickar faktiskt och jag ler. Jag är ska vara vän med Hermione Granger.

Min familj skulle döda mig om de visste. Men mina andra, gamla vänner är inte här. De behöver jag inte bry mig om och jag behöver ju inte direkt berätta för mamma och pappa att jag är vän men smutskallen.

Så borde jag kanske inte kalla henne. Det är ett fult, hemskt ord och ingen ska behöva bli kallad för det. Inte ens som ett skämt, så som jag sa det igår.
"Förlåt Granger." mumlar jag.
"För vadå?"
"Att jag kallat dig smutskalle."

"Oh, tack så mycket Draco. Det betyder verkligen att du säger förlåt för att-"
"Du behöver inte." avbryter jag.
"För att första gången, i andra årskurs så blev jag så otroligt sårad. Om du sätt mig så kanske du ångrat dig redan då."

"Vi var 12 då. Men iallafall Granger, jag vet, så än en gång förlåt."
"Får jag krama dig?"
"Nej."
"Okej, värt ett försök." Jag flinar lite åt henne.