Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

27. Jag har ingen familj

Hermione:
Det snurrar. Mycket. Vad hände egentligen?

Etanya:
Vi står och kollar på varandra.
"Min pappa var inte där." får jag fram.
"Jag vet."
"Okej." mumlar jag lite surt och kollar ner på mina fötter.

Han lyfter upp mitt huvud så att våra blickar möts. Han ler. Men det ser inte riktigt ut. Jag tvingar fram ett eget leende. Det kan inte se bra ut heller. Varför låtsas vi vara glada? Jag slutar le, Draco också. Jag sträcker ut en hand, han tar den.

Han lyfter upp sin andra hand och flyttar lite på min lugg. Då ler jag, ett riktigt leende. Draco flinar.
"Vi är fjantiga." säger han. Jag nickar.
"Det är vi." svarar jag. "Men Draco. Vi måste berätta för min pappa. På ett bra sätt."

"Vad menar du?" undrar han. Jag vet egentligen inte.
"Bara kom." mumlar jag. Vi går ut och ner mot fängelsehålorna. På vägen går vi förbi balen. Jag stannar och lyssnar på musiken ett tag. Det är Draco som påminner mig om att vi ska fortsätta gå.

Vi stannar igen. Utanför pappas kontor. Jag ber Draco att stanna utanför. Det är bäst om jag går in själv. Det är min pappa. Min dumma pappa. Han är Severus Snape. Professor Snape. Jag har inga ord. Men jag öppnar dörren, utan att knacka, går in och stänger dörren igen.

Draco:
Alltid. Alltid måste jag vänta utanför. Varför följer jag då med? Om jag ändå inte får eller ska hjälpa till. Men jag kanske kan förstå. Jag förstår. Det intalar jag mig själv. Jag förstår.

Etanya:
"Pappa." försöker jag. "Pappa" Han vänder sig om.
"Ms Snape." säger han. Ojdå... Det här är inte bra.
"Ehm... förlåt. Professor Snape." ursäktar jag. Kan det gå mer fel?

"Så, ms Snape. Ville du något speciellt?" frågar pappa. Eh, professor Snape. Inte pappa utan professor. Det här händer ibland. Oftast en gång om året och ibland flera tillfällen än så. När pappa hängde efter Voldemort så var han absolut inte min pappa.

Fast då ville jag ju inte kalla honom för pappa heller. Den gången var det jag som bestämde. Första, sista och den ända gången. Någonsin.
"Jag vill prata med dig." förklarar jag. Professor Snape sätter sig på sin stol.

"Du knackade inte."
"Förlåt, professor..."
"Ms Snape, ville du något speciellt?"
"Jag..." börjar jag. Han ger mig en blick som säger 'antingen är det viktigt eller så kan du gå'.

"Pap... Professor Snape, jag undrar vad du egentligen tycker... tyckte om att jag hade ett förhållande med Draco."
"Du, ms Snape. Är du snäll och går tillbaka till balen? Jag vill inte ha dig här."

"Svara."
"Gå."
"Då är inte jag din dotter. Jag förstår verkligen inte att du aldrig kan acceptera mina beslut. Eller de jag är tillsammans med. Som Neville Longbottom. Jag vill inte vara din dotter längre."

"Gå."
"Jag är ihop med Draco. För att jag kan bestämma vad jag vill göra själv. Så nu ska vi gå upp till balen. Tillsammans. Prata aldrig mer med mig." nästan skriker jag och springer mot dörren.

"Tur att det är mr Malfoy och ingen annan." muttrar han.
"Du är precis som Harry. Prata inte med mig." Jag tar tag i handtaget. Allt är tyst, så öppnar jag försiktigt dörren. Tar ett steg över tröskeln och smäller igen dörren.

Jag tar ett stag framåt och ett ljud av tyg rivas sönder hörs bakom mig. Jag gör en hastig rörelse för att se efter och det låter igen. Jag kollar ner på min tidigare vackra klänning.
"Du kan använda 'reparo'" tröstar Draco och kommer fram till mig.

"Nej, den är smutsig också. Vi går och letar upp Shire." Draco blir lite osäker. Jag börjar gå och klänningen går sönder mer och mer. Draco säger ingenting och jag känner att mina tårar är påväg. Jag letar upp hans hand.

Han tar ett hårt tag om min hand. Jag försöker le men istället så gråter jag. Draco stannar upp när han hör mina snyftningar.
"Shire." försöker jag. Han skakar på huvudet.
"Ta det lugnt." tröstar Draco. Nu är det min tur att skaka på huvudet.

"Draco. Jag har ingen familj. Ingen mamma, ingen pappa. Jag har Shire och dig."
"Vadå ingen pappa?"
"För att... för att... han är kall och dum och precis... precis som Harry."
"Eta."
"Ja."
"Vi letar upp Shire." Nu nickar jag.

Hermione:
"Mår du bättre?" frågar Ginny. Jag nickar.
"Vart är Ron?" undrar jag.
"Han äter."
"Äter? Vad då för något? Nu?" utbrister jag och sätter mig upp.
"Nej, vila lite nu."

"Jag måste träffa Ron."
"Jag kan hämta honom." suckar Ginny. Jag ler mot henne och Madame Pomfrey kommer in i rummet. Jag är i sjukhusflygeln. Varför då? Juste, det hände något. Madame Pomfrey kommer fram till mig.

Jag frågar henne vad det var som hände. Men konstigt nog så vet hon inte. Hon brukar ju veta men det kanske inte finns någon anledning till det som hände. Madame Pomfrey talar om att jag kan gå tillbaka till balen samtidigt som de andra kommer tillbaka.

Draco:
"Shire!" ropar Etanya plötsligt. Jag kollar upp och där står hon faktiskt.
"Etanya?" Hon kommer fram till oss. "Vad har hänt?"
"Öhh... Jag var inne hos pappa och.."
"Okej, jag förstår..." avbryter Shire. Hon börjar gå och vi följer efter.

Shire gör något med sin trollstav hela vägen bort till hennes kontor. Vi går snabbt och jag halkar efter lite då och då. Nu kommer vi fram och Shire frågar inte ens om 'reparo' utan kastar bara en annan röd klänning på Etanya. Hon fångar den.

Kollar inte på den.
"Tack." säger Etanya. Shire skakar på huvudet.
"Nej, nej, den klänningen kan du absolut inte ha på dig. Bara håll den... och den här..." svarar Shire och ger henne en gul klänning. Hon ger Etanya klänning efter klänning tills efter en stund när hon tar fram en mörk, grön färg.

Etanya:
Jag antar att hon ska ge mig den gröna klänningen också. Men den är fin. Det är alla klänningarna jag håller i. Men Shire lägger den gröna klänningen på stolen. Med hjälp av sin trollstav lägger hon tillbaka alla klänningarna jag håller i.

Den gröna klänningen flyger fram till mig och stannar mittemot mig. Den är jättefin och har ett band, i samma färg som klänningen, runt midjan. Shire tar ner sin trollstav och jag fångar upp klänningen precis innan den faller till golvet.

Jag byter om till klänningen och tycker nästan att midjebandet är lite för smalt.
"Så, nu går vi tillbaka till balen. Och Etanya, jag vill prata med dig imorgon." Jag nickar och går tillbaka med Draco till balen. Nu kan vi dansa. Jag behöver inte bry mig om pappa, för att han är inte min pappa.

Hermione:
"Vad hände?" säger jag samtidigt som Ron, Harry och Ginny frågar samma sak. Jag skakar på huvudet och vi går tillbaka mot balen. Men det känns som att jag måste leta upp Etanya. Det kanske har hänt något.
"Etanya." mumlar jag. "Vi måste hitta Etanya."

Harry är tyst men Ginny och Ron håller med. Precis då så ser jag Draco. Iallfall så borde det vara han. Det är hans blonda hår. Jag springer fram, snubblar nästan på klänningen men innan jag ramlar fångar Draco mig.
"Vart är Etanya?" frågar jag. Den ända jag kan se är en flicka i en grön klänning.

Och så är ju Draco där, såklart. De andra kommer fram till oss. Till och med Harry.
"Va? Jag är ju här!" säger flickan med klänningen och när hon vänder sig om ser jag Etanyas ansikte.
"Vart är den röda...?"

"Lång historia, en annan gång." avbryter Etanya. Jag nickar och börjar gå mot ingången.
"Ursäkta, skulle jag kunna få prata med min syster?" mumlar Harry. Det är nästan en viskning. Men alla verkar ha hört för att alla är helt tysta.