Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

8. Gröna ögon

Draco:
Hur kunde hon veta? Hermione Granger. Som om hon hade läst min tankar öppnar hon munnen för att prata.
"Det märktes..." mumlar hon. "Men jag är inte sur. Du är min vän. Etanya är min vän. Neville är min vän."
"Va?"

"Ja, Neville är min vän." upprepar hon.
"Vad har det med det här att göra?"
"Ehh... det är flera saker som bara märks, Etanya är inte så bra på att gömma saker. Hon... Hon gjorde något igår efter lektionen i örtlära... Asså ja...."

"Tack, Granger det räcker så..."
"Förlåt" säger hon hastigt.
"Kom vi går och äter frukost." mumlar hon sedan och drar med mig ut ur vårat rum och bort mot stora salen. Etanya är inte där än och jag sätter mig vid slytherins bord.

Det finns inga anledningar till att sitta vid gryffindors bord. Jag kastar i mig mat och rusar sedan tillbaka till rummet. Granger sitter kvar och äter så jag skyndar att ta mina skolsaker och gå till lektionen. Jag vill inte möta varken henne eller Etanya. Jag har liksom inte riktigt lust med det.

Dagen går ganska snabbt och tillslut är hela veckan förbi. Eller ja, det blir fredag. När jag går i en trappa springer Hermione ikapp mig.
"Du har undvikit mig hela veckan" säger hon. Uppenbarligen ja.

"Jag har undvikt Etanya, men du är alltid med henne. Ska du med och kolla in sovsalen vi ska vara i idag?" frågar jag.
"Juste, det är klart." svarar hon. Vi börjar gå och när vi kommer in i slytherins uppehållsrum får vi många blickar. För många.

Ettorna stirrar som idioter på mig. En femma ropar "blodförrädare". Då får jag faktiskt nog. Jag drar upp tröjärmen och visar upp mitt dödsätar-märke. Hermione bara stirrar. Jag knuffar sedan ut henne och in i sovsalen.

"Granger..."
"Nej, Malfoy säg inget" säger hon och slänger sig på sängen. Jag kollar i rummet. Det här är ingen vanlig sovsal. Det finns inga fönster och väggarna är vita. Nu märker jag den stora skillnaden.

Det finns för några sängar. Det brukar vara fem och här finns det inte ens två. Det finns bara en säng.

"Hermione, det finns bara en säng." mumlar jag.'
"Va? Jaha okej... Men... Jag kan sova i badkaret eller va nej... Jag... Fast McGonagall eller aa...Men badkaret. Nej golvet..." får hon fram.
"Granger, vi kan bara dela säng istället" utbrister jag.

"Okej, det gör vi..." mumlar hon och jag kan inte beskriva hennes min.
"Vad ska vi göra nu då?" frågar jag.
"Jag ska till biblioteket, ska du med eller?" undrar Hermione.
"Nej, jag hatar biblioteket även om jag har börjat att läsa mera...." svarar jag. Hon nickar och går ut ur rummet. Jag står ensamt kvar.

Etanya:
Jag har berlocken runt halsen hela tiden. När jag sover hänger jag den på en krok ovanför sängen. Pappa ber mig inte att träffa honom mera under veckan. Jag går mot stora salen med Ginny på fredagen.
"Ginny" säger jag.

"Mm....." mumlar hon. Vi kommer fram och sätter oss vid gryffindors bord.
"Jag vill visa dig något" viskar jag och tar av mig berlocken. Hon kollar bara på utsidan.

Jag lägger berlocken på bordet framför henne. Ginny öppnar den försiktigt så att man kan se bilderna.
"Din familj....." mumlar hon. Jag nickar och ler.
"Men Etanya, du har ju samma ögonfärg som Harry. Du har Lilys ögon..." utbrister hon plötsligt.

"V...va?" stammar jag.
"Ja, på bilden." säger hon.
"Ginny, mina ögon är svarta."
"Nej, dom är gröna på bilden."
"Men jag har svarta ögon."
"Du kanske har ändrat ögonfärg, man kan göra det ibland."
"Mm..." mumlar jag.

Jag vet att det är jag på bilden. Hade det varit Harry så hade bilden varit tagen av hans moster och morbror och det verkade otroligt konstigt eftersom att bilderna kunde röra sig och dom var mugglare. Sedan så hade treåringen inget ärr i pannan.

Eller ja, jag hade inget ärr i pannan. För det är det ju bara Harry som har. Därför måste det vara jag. Men jag kan inte förklara ögonfärgen. Jag säger åt Ginny att jag kommer tillbaka senare. Jag måste söka upp pappa.

Jag börjar springa runt i hela skolan. Jag kan verkligen inte hitta honom någonstans. Tillslut hamnar jag utanför stora salen igen. Jag suckar högt och samtidigt kommer Harry in genom entrédörren.

"Harry?" utbrister jag. Då kommer Ginny utspringandes ur stora salen.
"Vadå Harry?" säger hon och kollar på mig. Jag gör en svag nickning mot dörren och hon snurrar runt. Genast springer hon fram till honom. Så viktig var jag. Skitviktig. Jag sätter mig ner på en bänk och väntar.

För vad ska jag göra? Harry kom hit. Varför? Ingen aning. Pappa är borta, eller någonstans är han ju men att fortsätta leta är bara idiotiskt. Harry och Ginny står och pratar otroligt länge.

Eller tja, pratar kanske inte är rätt ord. Det verkar mest som att de bara står där och ler. Jag själv sitter bara och kollar på alla som går förbi. Hermione kommer upp från fängelsehålorna men hon går vidare och ser mig inte.

Efter vad som måste vara över en timme så sätter sig Harry bredvid mig.
"Hej." mumlar jag surt.
"Tani, varför är du så sur?" frågar han. Jag kastar berlocken framför hans fötter. Harry plockar upp den från golvet. Han gör precis som Ginny.

Men han säger inget. Han kollar på bilderna.
"Tani, är det du?"
"Jag vet inte, det är helt fel ögonfärg..."
"Men har du frågat honom? Snape alltså."
"Jag heter också Snape faktiskt..."

"Jo jag vet, dålig vana. Förlåt."
"Men jag hittar iallafall inte pappa."
"Juste, skit också!" nästan skriker han. Så ger han tillbaka berlocken och ställer sig upp. Han öppnar munnen för att säga något men orden fastnar på vägen och han börjar springa. Jag springer efter.

Vad var det som just hände? Harry stannar utanför rektorns kontor.
Jag försöker prata med honom men han är bara tyst och skakar på huvudet. Plötsligt flyttas statyn så att vi kan gå upp får trappan. Harry går in genom dörren som redan är öppen. Jag är bara tyst och går efter.

"Mr Potter." säger McGonagall. Harry nickar.
"Ms Snape, vad bra att du kom." fortsätter hon.
"Va?"
"Ja, jag behöver er båda."
"Som du ms Snape kanske märkt så har professor Sprout varit sjuk under en lång tid."
"Ja..." avbryter jag.

Visste hon? Visste Harry? Var jag illa ute? Jag visste att jag aldrig borde ha kysst Neville. Jag ångrar mig. Helskotta.
"Hon är inte sjuk utan försvunnen. Hon försvann för några dagar sedan och idag så..."
"Bli inte upprörd" inflikar Harry.
"Kan jag få prata klart någon gång? Professor Snape försvann efter lunch idag...." säger hon slutligen.

Jag blir stum. Dom visste inte men vadå försvann? Försvann vart? Harry säg något!
"Ms Snape?" försöker McGonagall. Jag är tyst. Jag sätter mig ner lutad mot väggen.
"Mr Potter och ms Snape kan ni snälla samla ihop era vänner så att ni kan söka igenom slottet. Vi vill inte att flera lärare ska försvinna och absolut ingen av eleverna."

"Absolut professorn." säger Harry.
"Tack, börja så snabbt som möjligt" avslutar hon. Jag sitter bara stilla på golvet. Vart är pappa? Jag behöver honom och just precis då så skulle han försvinna. Jag behöver pappa. Harry bara kollar på mig. Han kanske förstår, eller så bara försöker han förstå.