Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

3. Halvsyskon

Etanya:
Det är fortfarande svårt att förstå. Men vad ska man göra? Hur ska man reagera? Iallafall så tar jag ett pergament och sätter mig på sängen.
Snabbt klottrar jag slarvig ner:

Hej Harry.
Jag vet inte hur jag ska reagera eller hur jag ska formulera mig.

Jag har aldrig vetat vem min mamma är eller ja... vem hon var.
Visste du redan? För han sa det idag. Pappa berättade om henne. Eller nej, han nämnde hennes namn.

Du är den jag kan vända mig till. Du har inga föräldrar och dessutom är det dig som jag delar mamma med. Det är du som är min halvbror.

Från Etanya.

Innan jag viker pergamentet hinner jag fälla en tår ner på pappret och när man väl börjat gråta då kan man inte sluta.

Jag kastar iväg brevet så att det hamnar precis framför dörren och jag bara gråter. Gråter i timmar. Jag gråter tills jag somnar.

"Etanya! Tani vakna!" Jag sätter mig upp i sängen och kollade rakt på Ginny. Hon håller mitt brev i handen.
"Är den här din?" undrar hon och lägger brevet på sängbordet när jag nickar.

"Hur mår du?" frågar hon. Jag tänker att det måste synas att jag gråtit.
"Här läs" säger jag och ger henne brevet igen.

Ginny sätter sig på min sängkant och jag lutar huvudet mot hennes axel när hon läser mitt brev. Hon ger mig en kram.

"Ska jag skicka iväg det åt dig?" mumlar hon. Jag tackar ja och när hon går igen så somnar jag direkt.

Draco:
När jag vaknar nästa morgon är Granger vaken först. Jag kallar henne Granger på reflex. Men hon säger ju fortfarande Malfoy så det kanske inte gör något.

Etanya däremot har alltid kallat mig Draco och jag säger sällan bara Snape till henne. Men Etanya är ett klurigt namn. Jag kan knappt uttala det.

Jag har hört Granger säga "Etanya" helt rätt men det brukar alltid bli fel när jag ska säga hennes namn. Det är enklare att bara säga Tanya eller Eta antar jag.

Jag vet inte varför jag funderar på det här men medans jag tänker så kommer Granger in i rummet. Eftersom att det är fredag har vi 3 lektioner tillsammans med Gryffindor.

Det är inget jag klagar över men om det hade varit jag för 5 år sedan hade det helt klart varit ett problem. Men just nu är Granger och Etanya mina ända vänner.

Trots allt så är dom båda två så mycket bättre än Crabbe, Goyle och Pansy tillsammans. Jag hade väl inget val. Jag erkänner också att jag var lite avundsjuk på Potter... Det trodde jag aldrig skulle ske.

Några timmar senare har vi vår sista lektion för dagen i försvar mot svartkonster tillsammans med Gryffindor. Som vanligt så vill professor Snape ha Etanya längst fram och mig bredvid.

Jag fattar inte grejen, måste en lärare favorisera? Jag har alltid varit en av hans favoriter och han försökte faktiskt att hjälpa mig när jag var på botten av livet och inte hade några val. Han är faktiskt min gudfar slår det mig.

Men det är inget jag tänker på ofta, alltså det där med att vara dödsätare då då... Iallafall klagar jag inte, det känns bra att sitta bredvid Etanya, hon är ju min vän.

Jag hoppas att hon också känner att jag är hennes vän. Det hade blivit otroligt jobbigt om hon inte ville vara min vän. Granger sitter längst bak i klassrummet med Ginny Weasley.

Jag lär mig inget nytt, sista året verkar bara vara repetition inför FUTT-examen. Jag längtar inte dit men jag tror att jag kan lyckas att få godkända betyg i alla ämnen.

Om jag inte gör det så kommer mamma kanske tvinga mig att gå om igen, inget jag föredrar eller skulle längta till direkt...
"Mr Malfoy" säger plötsligt professor Snape och jag kollar upp från mina anteckningar.

"Kan du säga mig vad du gör kvar här?" fortsätter han.
"Va?" utbrister jag och kollar mig runt, det är då jag märker att jag och Etanya är de ända elverna kvar. "Ojdå, jag ska gå...."

Jag beger mig ut och väntar på Etanya utanför klassrummet.
När hon kommer ut märks det att hon har gråtit.
"Hur mår du?" frågar jag försiktigt.

Jag vet att Snape är en hård lärare och kan tänka mig att ha honom som pappa. Jag vet ju hur min egen pappa är. Rent ut sagt hemsk. Men när hon börjar prata verkar inte det vara problemet.

"Jag... jag..." börjar hon.
"Du?"
"Jag har ingen mamma"
"Men det vet jag, det visste du också redan...."
"Ja, men jag menar... Jag vet vem det är.. Eller var...."

Etanya håller på att ramla ihop på golvet och jag tvingar henne att sätta sig ner på en bänk.
"Kan jag göra något?" försöker jag. Hon skakar på huvudet.

"Etanya!" ropar Granger från början av korridoren och Etanya ställer sig upp och springer ifrån mig. Men vad hade jag förväntat mig? Granger och Etanya har känt varann sedan första året på Hogwarts medan jag bara är jag.

Hermione:
Jag har inte haft tid att prata med Etanya sedan.... Jag har inte haft tid att prata med henne alls. Inte sedan skolan började igen.

När vi sitter i Gryffindors uppehållsrum och hon gråter vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Vad vet jag om att vara föräldralös. Jag vet bara hur det är att ha mugglarföräldrar. Men det kan inte vara någon skillnad från att ha en vanlig trollkarlsfamilj.

Men det går inte att jämföra. Utan mamma och pappa hade jag varit ingen. Jag hade varit hjälplös. På ett sätt förstår jag Etanya men det är svårt iallafall, därför att man vet ju inte.

Hur är det att växa upp med bara en förälder? Dessutom när det är självaste Severus Snape. Hur är det att få reda på vem ens mamma är och veta att hon är död?

Jag vet inte, men det gör Etanya. Harry skulle nog ha mer förståelse för henne. De är mer lika och ja... Dom är till och med halvsyskon. Jag har inte ens tänkt på det så.

"Vill du följa med och äta middag?" viskar jag. Hon skakar på huvudet. Jag har försökt att prata med henne men hon har varken matlust eller pratlust.