Har du inga känslor kvar för mig?

22 - Alice? Vem är det?

Vi stannade till vid macken Statoil. Mamma, Pappa, Emma och Martinus skulle in i butiken, men jag satt kvar.
- Er du sikker at du ikke skal med inn? Frågade pappa en sista gång innan han stängde bildörren och började gå mot butiken när jag hade nickat "ja".
Det plingade till i min mobil. Jag tog fort upp mobilen ur min ficka. "Gleder meg" stod det på ett sms jag hade fått. Ett leende spreds sig i mitt ansikte när jag läste det. Jag klickade in min fyrsiffriga kod och gick direkt in på meddelanden för att svara snabbt. "Gleder meg så syyykt, du aner ikke ass💛" skickade jag som svar. Jag höll konversationen uppe i väntan på att det skulle poppa upp ett sms. Bildörren på andra sidan öppnades och jag hann inte ens stänga av mobilen innan Martinus satt bredvid mig.
- Alice? Vem är det? Frågade han nyfiket och tittade på min mobil, nästan stirrade. Jag låste mobilen och stoppade den i fickan igen.
- Kom igen, säg då! Sa Martinus och puttade lite lätt på min axel.
- En vän i Trofors bara, sa jag som svar och tittade ut genom bilrutan. Emma kom springandes mot bilen med en glass i handen, mamma och pappa kom bara några meter bakom henne. Det durrade till vid midjan då jag hade satt mobilen på ljudlöst. Säkert ett sms från Alice. "Nesten der?" Stod det. "Nesten." Skrev jag som svar. Min kropp började fyllas av glädje. Snart var vi framme. Snart var vi hemma. Som jag har saknat att få vara här. Trofors, stod det på en skylt. Nästan nervös var jag, men varför ska jag vara det? Att äntligen få komma hem till mitt riktiga hem, träffa alla mina bro's. Fyfan vad gött. Jag såg nu det stora vita huset med det vita staketet runt. Bilen parkerade på samma plats som den alltid har gjort förut. Jag öppnade bildörren och kliver ur. "Halla" hör jag en ganska bekant röst bakom mig.

Marcus är hemmaaa i La Trofors:)))