15 - Rör mig aldrig igen

336 11 3
                                    

Jag gick fram och tillbaka i mina slitna converse, framför ingången till sjukhuset. Jag hade beslutsångest, skulle jag gå in eller inte.
Jag ville gå in, för att se om Marcus är okej. Men var rädd för att han inte vill ha mig där, rädd för att han skulle ignorera.

Jag satte mig till slut på en bänk som fanns där brevid ingången. Min kropp rös till, jag var frusen. Jag plockade upp mobilen för att kolla hur mycket klockan var.

01.13

Shit, mamma undrar säkert var jag är. Men jag bryr mig inte ändå, jag är helt tom liksom. Känner ingenting. Jag vill bara sitta på den här bänken ett tag.

Det var mörkt ute, ett svagt ljus från sjukhuset lyser upp och dörren öppnas. Det var en kille som kom ut, jag såg inte vem det var men han såg ut att vara i min ålder.
- Sitter du här ute i mörkret? Sa killen och rösten lät väldigt bekant. Han började närma sig bänken och till slut satt han sig bredvid mig.
- Mhm, suckade jag.
Han började plocka i sin ficka efter något, han fick fram ett cigarettpaket. Sedan tändaren.
- Ska du ha en cigg eller? Sa han och tog fram en cigg, petade med den på min arm, och det var då jag kom på vem det var.
- Rör mig inte ditt äckel, röt jag åt han och ställde mig upp från bänken.
- Rör mig aldrig igen, hör du det? Fortsatte jag.
- Men kom igen Josse, så farligt var det väl inte, du gillade..
- Du bara fuckar upp mellan mig och Marcus, avbröt jag honom.
Han ställde sig upp och nu stod han bara en halvmeter ifrån mig.
- Det var Marcus som gjorde att jag hamnade här! Sa han
- Vad snackar du om? Frågade jag
- Marcus puttade ner mig på tågrälsen, svarade han.
- Det var aldrig Marcus som låg på rälsen det var jag, fortsatte han.

Tusen tack för 2k läsningar på denna novell, helt sjukt!! Tack för att så många vill läsa just denna, när det finns så många bättre!! I Love you!

Har du inga känslor kvar för mig?Where stories live. Discover now