o.m | Ditt nummer

treize

Dagarna går allt och allt långsammare. Elinor sommarjobbar just nu och det betyder att jag är själv. Mamma jobbar, vilket hon har gjort sedan jag och Elinor kom hem från Stockholm. Hon har börjat jobba otroligt mycket nu den senaste tiden, det oroar mig lite. Vid åttatiden på morgonen sticker hon till jobbet och kommer hem senast 11 på kvällen, det är inte bra för henne. Jag är rädd att någonting kommer hända henne.

Jag sitter uppe på mitt rum när jag hör hur ytterdörren öppnas och stängas och mamma ropar på både mig och pappa. Fort springer jag nedför trapporna och går till köket där mamma och pappa står. Idag var mamma på ett viktigt möte på jobbet, hon jobbar som polis och varje gång hon kommit hem och ropat på mig och pappa så har det hänt antingen något jättebra eller jättedåligt.

"Vad är det mamma?" frågar jag direkt när jag kommer till köket och jag ser hur mamma försöker dölja ett stort leende. Jag kollar frågande på pappa men han rycker bara i axlarna.

"Ni vet det där om att polisen i Karlstad ville ha någon från Stockholm som mentor?" sa mamma och pausade så jag och pappa kunde nicka som svar.

"Jag fick jobbet" skrek mamma och ett stort leende bredde ut sig på hennes läppar medan hon omfamnade mig och pappa. "Vi ska flytta till Karlstad"

Telefonen vibrerade till och MAMMA visas på displayen, ett meddelande om att hon blir sen hem igen visades. En suck kom från mig och jag gick till köket för att göra mig lite kvällsmat, allt jag önskar är att mamma inte råkar illa ut. Pågrund av det yrket hon har - polis - så har hon tystnadsplikt och får därför inte säga någonting, men vissa nätter när jag gått upp för att se om mamma kommit hem och hon ligger på köksbordet och sover med papper omkring henne, så har jag tjuvtittat. Jag vet att det är förbjudet men jag vill veta varför hon helt plöstligt jobbar så mycket. Av det jag lyckades läsa så hjälper hon och några till från Karlstad-polisen, Stockholms-polisen med att lösa ett fall som handlar om knark-langning.

En notis plingar upp på min telefon, jag ser att det är Felix som har tweetat. Efter att jag åkte hem från Stockholm satte jag notiser på alla fyra killar på twitter så jag inte missar någon tweet. Jag öppnade twitter och gick till Felix senaste Tweet.

17:02 @felixsandman so you brought out the best of me, the part of me I have never seen

Shit, Felix, det där var djupt. Låter nästan som om du träffat någon tjej. Min mobil plingar till igen, det var Felix som tweeta igen.

17:04 @felixsandman i wish you where here with me, in my arms, feeling my feelings for you

Tankarna börjar snurra, har Felix träffat någon? Nej, det borde han ha sagt till mig isåfall, eller så skulle han ha sagt det till någon av killarna och de skulle ha skvallrat till mig. Kanske är det någon låttext, jag vet att jag brukar tweeta ut texter som betyder extra mycket för mig.

Jag öppnar kylskåpet och ser att det knapt finns någon mat, endast en halv falukorv och lite fil finns kvar, mamma har knappt hunnit handla mat vilket har resulterat i att jag antingen fått äta på stan eller äta det som funnits hemma. Jag tar ut falukorven och i en kökslåda hittar jag lite makaroner som jag kan laga till. Innan jag börjar laga springer jag upp och hämtar min dator så jag kan lyssna på musik medan jag lagar mat och låser ytterdörren.

Musik från min myslista på spotify spelas, för att vara exakt så spelas Lay Me Down med Sam Smith. Jag sjunger tyst med till musiken medan jag steker falukorven, sjunga är någonting jag verkligen tycker om men jag anser mig själv inte vara bra så jag sjunger bara när jag är ensam hemma för mig själv. Plötsligt avbryts musiken av att ringsignalen från Skype börjas spelas och jag vänder mig om och ser en bekant bild och namn dyka upp på skärmen. Jag klickar på den gröna knappen och ett saknat ansikte dyker upp på skärmen.

"Hej Ogge" sa jag och ett leende dök upp på mina läppar, men inte ett vanligt glatt leende, utan ett tack-för-att-du-ringde-så-jag-slipper-mina-tankar-leende.

"Hej Ebba" Ogge log när han såg mig på webbkameran. Att få se hans ansikte och höra hans röst gjorde så mitt hjärta hoppade till lite, att jag för snart tre veckor sedan kramade honom hejdå är svårt att tro. "Lagar du mat?"

"Ja, mamma jobbar sent igen så jag är själv" sa jag och kände hur jag genast blev lite mer depp och ledsen, jag antar att Ogge såg det för han bytte genast samtalsämne.

"Så, när får jag komma och träffa den där jumpsuiten igen?" jag stannade till, hörde jag rätt ? Vill Ogge komma hit och hälsa på mig ?

"Ehm... jo... du får komma när du vill, jag är ändå ensam hela tiden" sa jag och log mot kameran, Ogge började le ännu en gång och jag vände mig om för att vända på falukorvsbitarna. Jag hörde ett ljud som lät som när man tar kort med sin telefon och jag vände mig om och såg att Ogge hade sin telefon framför sitt ansikte.

"Ogge, tog du precis kort på min rumpa?" frågade jag och ställde mig och försökte kolla seriöst på honom

"Kanske... kanske inte" en lätt rodnad kunde jag skymta på Ogges kinder trots att videokameran hade dålig kvalité. Jag började själv rodna när jag såg Ogge rodna, jag vet inte varför men han har den effekten på mig. Det blev tyst, men inte en pinsamt tystnad utan en tystnad som var behaglig. Jag vände mig om igen och stängde av spisen och tog fram en tallrik och lade falukorvarna och makaronerna på.

"Vänta jämt, ska bara ställa tallriken på bordet" sa jag till Ogge och gick från datorn och ställde tallriken på bordet innan jag gick och hämtade datorn och satte den framför tallriken så Ogge såg när jag åt.

"Wow, vilken gourmet-middag du har gjort dig" skrattade Ogge och jag gav honom en irriterad blick.

"Det var detta eller pizza" sa jag och Ogge gav mig en ledsam blick. Jag har berättat för honom att mamma jobbar konstant och aldrig är hemma. Han säger att han tycker synd om mig men det säger han nog bara för att vara snäll.

Vi fortsätter att prata om allt möjligt, allt från hur vädret är hos varandra till att prata om någon person på Instagram som ingen egentligen känner. Maten åt jag upp snabbt och sitter bara och pratar med Ogge som om han satt framför mig.

"Ogge?" han nickade på huvudet som svar

"Jag saknar dig" sa jag tyst och rodnade, jag tittade ned i bordet medan jag sa det men tittade snabbt upp igen och såg honom sitta och rodna också.

"Jag saknar dig också Ebba, jag saknar dig mycket" han blev rödare om kinderna och detsamma blev jag. Det blev tyst, nästan lite pinsamt tyst. Min telefon plingade till och Oscars namn dök upp på displayen.

22:12 Oscar: har tråkigt, ring mig på skype

22:12 Ebba: jag pratar på skype med Ogge nu, jag lägger till dig

"Ogge, Oscar har tråkigt så jag lägger till honom" sa jag och lade till Oscar i samtalet, det var fortfarande en stel och pinsam tystnad mellan mig och Ogge. Vi tittade båda upp i kameran samtidigt och kom på varandra att stirra, vi båda rodnade.

"Ojojoj, vad händer här?" frågade Oscar när han hade kommit in i samtalet, jag hade inte märkt att han accepterat och han hade troligtvis sett när jag och Ogge båda rodnat och märkt av den pinsamma tystnaden. Vi båda började rodna ännu en gång.

- Ogges perspektiv -

Nej, varför lade du till Oscar, Ebba ? Jag vill ju prata med dig själv, ha dig för mig själv. Jag vill se när du rodnad, när du ler, när du skrattar och när du blir bekrymrad och får det där lilla vecket i din panna. Jag vill höra ditt skratt som låter som ljuv musik i mina öron.

Vänta va ? Ogge, sluta tänk sådär, du får inte falla för Ebba, du Oscar Molander, får inte bli kär. Du blir inte kär! Fast någonting inuti mig vill ha en närhet till Ebba, se henne, röra henne, höra henne. Jag får inte bli kär, jag får inte bli kär, jag får inte bli kär. Fan!

• • •

Förlåt om ni tycker att berättelsen är dryg eller någonting i handlingen men jag tycker själv inte om att läsa berättelser där personerna blir tillsammans efter 5 kapitel och lever lyckliga i alla sina dagar. Kan förövrigt lova att saker kommer hända som får fart på berättelsen.