Noel satte sig bredvid mig på sängen sjukhuset sagt att jag fick sova i.
"Varför väntar du, egentligen?" frågade han.
"Jag vågar väl inte släppa taget" svarade jag långsamt efter en stunds tystnad för att få mig själv att kunna säga sanningen.
Han tog tag i min hand. En tår föll långsamt ner för kinden. Jag fick en känsla. Helt obeskrivlig. Jag vände mig mot Noel och kramade om honom hårt.
"Det är okej" viskade han. "Och du har mig, vad som än händer"
Plötsligt slutade signalerna som visade hjärtslagen att låta. Hon slutade andas. Den första instinkten som jag fick var: "nu kommer hon dö", vilket jag senare kom att inse att instinkten hade rätt.
Jag försökte springa till henne, men Noel höll kvar mig.
"Doktorerna sköter det"
En väldans massa människor, kvinnor och män iförda vita kläder kom inrusandes.
En man i 25-års åldern bad oss att följa med ut. Det kunde inte tyda på något bra. En massa frågor välde ur hans mun. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte prata. Noel skötte snacket medans jag långsamt domnade bort. Stressade röster och pipande maskiner var allt jag kunde höra.
"Vill du säga hejdå till henne nu?" frågade han högt.
"Va? Vad snackar du om?", jag var så förvirrad.
"Tyvärr kommer vi inte kunna rädda henne. Jag är väldigt ledsen" sa han allvarligt.
"Nej. Nej det är du inte. Du skiter fullständigt i om hon dör eller inte.." började jag argt.
"Du behöver inte" viskade Noel.
"Okej, vet ni vad! Ni båda kan ta och hålla käften. Jag är trött på ert snack för att försöka få andra att må bättre" skrek jag och tog bestämda steg mot trappan som ledde ut ur sjukhuset.
Påväg ner mötte jag fler människor än jag orkade räkna till. Alla hade de oroliga ansiktsuttryck när de kollade på mig. För varje blick jag fick kastade på mig blev jag allt mer arg.
________________________________
Usch hörni. Detta kapitlet suger verkligen. Det är bara så sjukt svårt att skriva när händelsen sitter och hugger i nacken på en. Nästa kapitel, blir bättre, tro mig.
Glöm inte att rösta och kommentera!
Puss på errrrr <3