If I could fly

Kap. 25

*Kapitel VARNING, våldtäkt*

Sarah - Feb 2014

Mitt liv pendlar mellan L.A och Sthlm. Jag har deltidsjobb i en mysig liten butik och blivit vän med ägaren Kate. När tillfälle ges tar jag statistroller. Avsnitten i Glee blev bra, men att försöka sig på att bli sångerska i den här världen är tufft.
Jag har under förra året hunnit med en vecka med One Directions turnéliv, på min semester. Stephen och mitt dejtande ledde aldrig till något allvarligt. Vi var helt enkelt på helt olika platser i livet. Vi umgås fortfarande väldigt mycket, men som vänner. Jag har ju nästlat in mig i grabbgänget, de får stå ut med mig. Ibland tror jag att jag vet mer om dem än vad de själva gör.

                                                                                                                                       

Kate och jag har haft en utekväll med några bekanta. Jag ska upp tidigt imorgon och valde att lämna krogen redan vid 01.00 efter två glas öl. Taxi var inte lätt att få tag i när det myllrade av folk ute. Det var bara några kvarter bort till busshållplatsen, så jag valde det alternativet.
Jag känner mig iakttagen men skakar av mig känslan och fortsätter gå med raska steg.
Plötsligt kommer någon ifatt mig och slår mig i bakhuvudet. Jag reagerar på smärtan med ett skrik, när en hand läggs över min mun. Ord uttalas med argsintröst på ett språk jag inte förstår. Jag släpas in i en gränd, där jag får flera slag mot kroppen och jag orkar inte kämpa emot. Mina kläder slits sönder och han väser "scream no no". Han spottar mig i ansiktet samtidigt som han tränger in i mig. Smärtan går inte att beskriva.
Ju mer jag kämpar emot desto mer slag får jag. Jag låter det pågå för att inte dö.
När han är klar, drar han upp mig i håret till stående, hånler och lämnar mig i mörkret.

Jag stapplar ut på gatan och kollapsar under en gatlampa. En kvinna som är ute med sin hund, ser mitt fall. Hon kommer fram och studerar mitt sargade ansikte och kropp, därefter ringer hon ambulans och lägger sin kappa kring mig.

Undersökningar görs på sjukhuset och jag blir omplåstrad. Vårdpersonalen var varsam både fysiskt och psykiskt med mig. De ringde Paps först och han är vid min sida. Helst vill jag hem, men de tvingar kvar mig för observation, för att se till att jag inte har några inre blödningar.
Alex kommer rusande i korridoren men lugnar sig när han kommer in i rummet och ser mig...hans ansikte förvrids i smärta.

Dagen efter får jag åka hem. "Mamma är på väg hit" säger Alex. Åh vad jag vill ha henne nu.

Jag har fruktansvärda mardrömmar och vaknar upp skrikandes/gråtandes varje natt i flera veckor, jag vågar inte längre sova själv. Jag orkar inte äta, prata eller röra mig. Alex tvingar in mig i duschen titt som tätt. Jag är mer eller mindre apatisk. Det enda jag vet är att jag inte klarar av ensamhet. Ensamhet utlöser panikattacker. Alex, Joel, Emily, Matt, Zac och Paps avlöser varandra för att "passa" mig. Jag dras till dem som en magnet, utan deras kärlek hade jag gett upp.
Ett traumateam kom hit och försökte prata med mig. Jag har inget att säga dem. Deras tips till Alex var att fortsätta vara närvarande och göra mig trygg.

Det hör till vanligheterna att Harry och jag hörs flera gånger i veckan. Men jag har inte orkat besvara hans samtal och sms. Jag känner mig så jävla fel.