If I could fly

Kap. 16

Sarah

Jag blir placerad i en soffa i ett dressingroom av en i teamet, när vi anlänt till konsertlokalen. Någon hastar förbi och frågar om jag vill ha något att dricka. Jag tackar nej.
Jag är så himla trött igen. Grabbarna har jag ingen aning om var det tagit vägen och just nu bekommer det mig inte. Sittdjupet på soffan är extra brett, den är galet skön. Det hänger en tröja slängd över ena armstödet, jag drar tröjan över mig och döljer ansiktet i huvan. Sakta flyter jag in i drömmarnas land.

Jag rycker till av att någon klappar mig försiktigt på ryggen. Andra gången idag väcks jag av det där fina leendet.
- Oops, did I sleep again?
- Yes, sleepyhead. Are you okay? Do you want to come with us up on stage? Frågade Harry.
- I'm fine. Okay.

Plötsligt slog det mig hur mycket folk som var involverade i att konserten skulle klaffa. Det var som att befinna sig i en myrstack. Människor med olika uppgifter springer hit och dit. Vi hann inte ut så långt i korridoren innan paniken började välla upp inom mig. Jag höll på att vända om och krockade rätt in i Louis. Jag klamrar mig fast vid honom, som om jag var jagad av vargar. Louis såg rädslan i mina ögon, höll om mig, viskade i mitt öra att andas och bad Harry hämta lite vatten. Vi drog oss undan från korridoren och hamnade i ett mindre rum. Min puls är hög, men andetagen lättar något. Killarna utbytte oroliga blickar, men höll sig lugna. När jag kände mig trygg igen utbrast jag "I don't get it! Backstage is nothing new to me. I grew up in the movie industry. This should not scare me so easily."

- You're still a human darling. It can be overwhelming. May I tell Louis why you feel the way you do? frågade Harry
Jag nickade bara till svar och frågade vart toaletten låg, därefter lämnade jag paret ensamma.

När jag såg min spegelbild fick jag en chock. Blek och ynklig, det var inte vad jag var van vid att möta. Det såg ut som om jag inte sovit på veckor.
Ut från ett av båsen kom en pigg, blond/rosahårig tjej. Jag rotade runt i min väska och insåg att min sminkväska låg kvar på hotellrummet. "Fuck", utbrast jag.
- Do you want to borrow some makeup? My name is Louise by the way. Sa tjejen.
- I don't usually care, but I look like a zombie. That would be nice of you. My name is Sarah.
Hon sken upp och bad mig följa med.

Jag blev placerad i en stol och hon började greja med mitt ansikte och hår. Jag hann aldrig protestera, utan hängde mest med i hennes småprat. Det visade sig att hon var bandets stylist, de var ofta sena till henne och nu hade hon dötid. Hon pratade om saknaden om att inte få jobba med mer feminina sminkningar, men älskade grabbarna som sina bröder.

Plötsligt ringde min telefon, det var ett videosamtal med Alex. Jag hade helt glömt bort att ringa honom efter att vi kom tillbaka till London. Eftersom Louise stod bakom mig presenterade jag henne.
Han frågade hur dagen varit sen i förmiddags och jag kunde inte ljuga. I bakgrunden hörde jag hans nya brud ropa att de var tvungna att åka någonstans. Hon var en riktig Barbiekopia och jag förstod inte vad han såg i henne. Han blev märkbart irriterad som blev avbruten, men det var min chans att slippa förhöret. Jag lugnade honom med att jag blev väl omhändertagen. Bakom Louise stövlade grabbarna in en efter en. Louis kom och gav både henne och mig en kram innan han insåg att vi var i ett videosamtal.
- Oh dear! You talking to a vampire! Wait a minute...you are THE Alexander, utbrast Louis. Now I understand why Eija threatened us with you.

Alexander skrattade och svarade:
- I'm not as scary as at movie screen...I can be worse when it comes to my siblings.
- Shut up, Alex! svarade jag.
Louis skrattade också, vinkade till Alex och skuttade bort till de andra.
Alex skickade en slängpuss och önskade oss en trevlig kväll.

- Wow Louise, utbrast jag.
Hon hade trollat bort den där blekfisen som för 20 minuter sedan sågs i spegeln. Jag var mjukt sminkad och håret var flätat utåt bakat längs med sidorna av mitt huvud.
Louise kramade mig och svarade "It looked like you needed a good fairy".

Killarna tisslade och tasslade borta i soffan när jag närmade mig dem.
- Spit it out! sa jag.
- Are you a Skarsgard? frågade Liam till slut.
- Yes. That's my secret. I'm the broken child who has been adopted into the family. I want you to keep it a secret. I're rumored in the media as Alexander's secret girlfriend. We have chosen to have it that way. I can not handle that the media dig about my childhood. It's not always good to have a famous family.
-Your secret is our secret. Svarade Niall. And by the way, you look amazing.

Harry hade suttit tyst under samtalet, det var svårt att tolka hans ansiktsuttryck. Jag försökte fånga hans blick. Lou avbröt oss med att skrika på Niall om att flytta sitt arsle till hennes stol.
Harry tittade äntligen upp på mig och gav mig ett snett leende. Jag gick fram och satte mig bredvid och han la sin arm omkring mig. Jag lekte lätt med hans fingrar innan jag tog hans hand och sa "Saftey hands".

Under konserten valde jag att vara med Lou vid sidan av scenen. Det var hysteriskt även denna kväll i publikhavet.
Både Harry och Louis var dock något lugnare på scenen, de kollade åt vårt håll då och då. Som att försäkra sig om att vi mådde bra.