If I could fly

Kap. 17

Sarah

Jag vaknar av att min mobiltelefon surrar nere på golvet någonstans. Till slut får jag upp den och svarar sömnigt - Hallå?
- Hej det är Joel! Oj sov du, klockan är 11 typ, din tid.
Förvirrat tittar jag mig omkring och känner en arm om min midja. Jag inser att jag inte är på mitt rum, utan i en annan säng, med två andra kalufser.
Jag lösgör mig, virar in mig i ett täcke, tassar försiktigt upp och ber Joel vänta lite.
- Varför viskar du, undrar han?
- För jag var visst inte ensam i sängen, fnissar jag till, när jag stängt in mig på badrummet.
- Sarah?! Vi släpper dig lös, ensam i England i två dagar, har du redan hittat en KK?
- Men gud vad tror du om mig?! Visserligen var det nytt även för mig att vakna upp med två grabbar, jag brukar hålla mig till en i sängen, skrattade jag.
- Jösses, vad ska vi göra med dig?! utbrister han.

Jag började minnas gårdagsnatten och att kortet till mitt rum inte fungerat. Receptionen var stängd vid den tiden på dygnet. Därav hade jag tvingats sova med Harry och Louis, på Louis initiativ. Eller något tvång hade det inte varit, vi hade somnat alla tre så fort huvudena nuddade kuddarna och de var inget snack om att jag skulle sova på golvet, då det fanns tillräckligt med plats i sängen.

- Joel, vad är det du vill, förutom att lägga dig i mitt obefintliga sexliv?
- Ja just det...det blir jag som hämtar dig på flygplatsen imorgon. Alexander har fått förhinder.
- Jaha då får det duga med dig, svarade jag.
- Vaddå duga, jag är ju din favorit nr 1. Svarade han och försöker låta stött.
- Haha, alltid. Vi ses imorgon då. Älskar dig.
- Yes, hej då love!

Joel är Alexanders barndomskompis. Han har man alltid fått på köpet liksom och är en del av familjen. Numera jobbar även han som skådespelare och bor inte långt ifrån Alexander. Vår relation under uppväxten har alltid varit retsam och på gränsen till flörtig, men stannat där. Vi vet var våra gränser går och är rädda att förlora det vi redan har. Både Alex och jag skulle lägga våra liv i Joels händer om det skulle behövas.

Fy fan vad kallt det är. Jag huttrar till, det bildas små knottror på mina armar av kylan. Jag smyger ur badrummet och gläntar försiktigt på gardinen framför fönstret. Vilket jävla skitväder, eller det är ganska typiskt London väder. Det rör sig sakta i sängen bakom mig. Harry grymtar sömndrucket "Come back with my duvet".
Jag drar täcket över mina axlar och lägger mig halvt på Harry med min bara överkropp mot hans samtidigt som jag flätar ihop våra ben. Han har mig på ena sidan och Louis på andra. Jag försöker få ut så mycket värme som möjligt. Louis rör på sig lite, hans arm hamnar över en del av Harrys mage och hans hand vilar i min svank. Harry smeker försiktigt min rygg samtidigt som han pussar Louis hjässa. Min hud reagerar med gåshud av beröringen, samtidigt som att jag blir rörd av hela situationen. Ett leende sprids på mina läppar. Det är som tiden står still i rummet. Det är bara vi tre, där och då, världen utanför finns inte för stunden. Den här närheten, är den som jag så länge behövt för att orka, orka leva.

Harry bryter tystnaden med "I need to pee". Motvilligt släpper vi lös honom och vaknar till liv. Jag pillar slött i Louis hår samtidigt som han försöker lista ut vad klockan är. Med mörkläggningsgardiner är det ganska svårt. 13.20 informerar Harry oss om. Vi borde klä på oss och leta upp de andra. Louis styr stegen mot toan, jag ställer mig upp i enbart mina turkosa spetstrosor och försöker hitta något i röran på golvet. Harry letar kläder i sin väska och försöker ge mig lite privatutrymme utan att krocka in i mig, plötsligt är han nästan blyg. Louis kommer ut ur badrummet och visslar till "Damn girl, nice boobs!"
- Thanks, this seems to be today's outfit, I can't find my clothes...säger jag oblygt.
- If I let you out like that, I'll never see you again... blänger Harry och kastar till mig en svart t-shirt och grå mjukisbrallor. Min klänning var spårlöst borta, men min kavaj fann jag vid skorna.

Jag är absolut inte pryd av mig. Det var vanligare att se Paps helnaken, än i kläder när vi bodde hemma, det var helt normaliserat i vår familj.

Men jag har dagar med riktigt självhat.

När vi var redo förvarnade grabbarna säkerhetsvakterna att de var på gång ut. Vi gick ut i korridoren där två säkerhetsvakter väntade och jag skuttade upp på Harrys rygg. Louis försökte få tag i Naill och Zayn.
Liam hade smsat att han åkt för att träffa sin tjej.
Harry pratade med ena vakten om att mitt rumskort inte fungerade, och han lovade att någon skulle fixa detta när vi åt. Vi blev eskorterade bakvägen ut till en bil med tonade rutor. Louis informerade om att vi skulle åka till Elisa's café där vi skulle möta de andra två.

För första gången i mitt liv åt jag Shepherd's pie, och det var ljuvligt. Vad grabbarna snackade om har jag ingen aning om, jag var helt inne i min egen bubbla, där jag betraktade dem utifrån ett bra tag.