If I could fly

Kap. 13

Sarah

Jag hade vaknat långt före klockan ringde. Detta gjorde att jag fick tid till att rensa tankarna på hotellets gym, innan det var dags att möta Harry.

Det är så mycket som snurrar i mitt huvud. Några veckor tidigare kom jag på min pojkvän i säng med min bästis. Deras förhållande hade pågått i månader bakom min rygg. Jag flyttade ut fort som fan från hans lägenhet och hem till Mamy.

Mitt liv är fasen fucked up. 23 år, bedragen, flyttat hem till mamma, inget fastjobb, ärvt en förmögenhet som jag inte vet vad jag ska göra med och har halva familjen på en annan kontinent. Jag vet inte vem jag är längre.

Prick 8.15 kliver jag ut från hotellets entré i leggings och en stulen tröja från Alex garderob. Tröjan når mig ner till knäna. Av någon anledning blir jag lugn och känner mig trygg i plagg som tillhör människor jag älskar.

Det står en svart bil utanför och Harry vevar ner rutan "Good morning girl! Jump in!"

- Good morning! Slept well? frågade jag.
- Like a baby.

Jag fick en kram och vi rullade ut på gatan.

- Where are we going?
- Secret. Svarade han med ett leende.

Vi åkte någon timme innan vi rullade in i Brighton. Resan dit hade handlat om fåniga billekar och favoritsånger. Harry parkerade i närheten av Brighton beach, öppnade min bildörr och erbjöd sin hand. Jag kunde inte låta bli att fnissa.
Vi gick förbi några caféer och restauranger som ännu inte öppnat. Nu började min mage klaga högljutt, jag hade ännu ätit trots att jag borde ha gjort det efter den hårda träningen.
Plötsligt stannade Harry framför ett café med färgglada skyltar. Han bad mig vänta utanför och kilade in. Några minuter senare kom han ut med en picknickkorg och två muggar med oklart innehåll.
- I assumed you preferred coffee over tea. But I bought both, you get to choose first.
- Of course I take the coffee! I'm the Swede. Log jag.

Vi fortsatte ner på stranden en bit innan vi slog oss ner på en filt som Harry trollat fram ur korgen. Han plockade fram frukt och surdegsfrallor med ost och skinka. Jösses, så gott det smakade.
En lång stund åt vi under tystnad och betraktade havets vågor som rullade in mot stranden. Jag blev försjunken i mina egna tankar kring vad som hänt den senaste tiden. Harry avbröt mig genom att fråga hur jag mådde.
- Hey, you're crying.
- Do I? Jag hann inte känna efter förrän Harry torkade bort en tår från min kind med sin tumme. Han satte sig närmare mig och la armarna om mig. Av någon konstig anledning kändes det bra att en mer eller mindre främling tog hand om mig. I vanliga fall hade jag satt upp min skyddsmur och låtsats som att allt är bra (ni ska veta att jag är jävligt trovärdig). Plötsligt var jag väldigt sårbar i hans famn. Månader av känslor vällde upp ur mig och enstaka ord på svengelska forsade ur mig. Efter min urladdning var jag helt slut. Han drog mig sakta ner till liggandes och lät mitt huvud vila på hans axel samtidigt som han smekte min kind, tills jag halvsov till ljudet av havsvågorna.

- Sarah? We have to go.
Jag vaknade till något förvirrad, fortfarande väldigt trött. Det tog ett tag innan jag insåg var vi befann oss och med vem jag tillbringade förmiddagen. Klockan började bli mycket och stranden fylldes på av människor, några hade upptäckt vem som var på plats.
Vi plockade ihop våra saker och Harry tog några steg före mig. Jag greppade tag i hans lediga hand av ren reflex.
Harry vände sig om förvånat och tittade på mig, men ryckte inte åt sig handen.
- Sorry, sa jag blygt. I didn't mean anything, it's just a safety thing for me. The world is getting a little less scary and I feel safe.
Han nickade och vi gick till bilen.

- I'm really sorry I ruined the morning. It was really nice here. I appreciate it. You must think I'm a freak.
- No, Sarah. I think you're a human being. You know what triggers you have and you know what makes you feel good. You can't live your life if you let yourself down.

Jag begrundade det han sagt och kom fram till att någon högre makt placerat denne varelse i mitt liv av någon anledning.