Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 29 ♛

Klockan rusar iväg och jag börjar gå mot planet. Felix går en bit längre fram och jag är noga med att hålla ett tillräcklig stort avstånd mellan oss. Vi passerar en stor skjutdörr, gjort i metall, som är grymt trög att skjuta upp. Jag trycker upp dörren med ryggen och är tvungen att pusta ut när jag kommit förbi. Salen man behöver passera för att komma till planet är stort och tomt. Klockan på väggen visar att det endast är fem minuter kvar till avgång tillbaka till Hawaii. Mina andetag nästan ekar i rummet och Felix fotsteg lite längre fram vibrerar genom golvet.

Plötsligt hör jag ett skrik skära genom luften. Jag vänder mig snabbt om och ser en tjej i min ålder fastna med armen i dörren. Jag springer snabbt mot henne och försöker få upp dörren, men den är för tung att dra upp.

"Felix!", skriker jag skräckslaget.

Sekunden efter är även han framme hos tjejen och vi båda försöker få upp dörren. Den verkar ha fastnat och tjejens skrik och gråt är öronbedövande.

"Hjälp! Någon!", ropar jag och fortsätter dra i dörren.

Efter några minuter kommer det personal och vakter. De får upp dörren och tjejens arm är blå och svullen. Hon sätts på en av alla stolar i rummet och en doktor trycker på hennes arm. Hon drar på munnen när doktorn trycker på armen och hennes tårar rinner fortfarande.

Jag fryser till när jag ser genom alla fönstren i rummet att vårt plan börjar rulla. Det kör sakta ut till startbanan och jag ser det enda planet till Hawaii denna vecka flyga iväg.

"Felix...", viskar jag.

Inget svar.

"Felix", säger jag lite högre.

Han vänder sig mot mig och jag ser paniken genom hans ögon. Plötsligt ringer mig mobiltelefon och jag svarar hastigt. Det är mamma. Vi pratar och pratar. Hon gråter och jag försöker lugna henne. De trodde vi var på planet och klev därför inte av. Vi kommer fram till att jag och Felix ska bo på ett hotell och helt enkelt får ta flyget till Sverige ungefär samma tid som ett plan går till Sverige från Hawaii. Då kommer planen landa ungefär samtidigt och alla kan mötas i Sverige.

Jag vänder mig om och ser tjejen och Felix prata. Tjejen ler och Felix rodnar. Jag känner ilskan bubbla i mig, men inser sedan att jag nobbade honom. Han måste kunna flirta med tjejer utan att jag ska bli svartsjuk? Jag kan inte längre begära något från honom.

Han går mot mig och tjejen går iväg med personalen.

"Hon var trevlig va?", frågar jag ironiskt och sätter mig på en av stolarna.

"Vad menar du?", frågar han och sätter sig på stolen bredvid.

"Märkte du inte att hon flirtade med dig?", skrattar jag.

"Gjorde hon väl inte?"

"Märkte du inte att du flirtade tillbaka?"

Han kollar på mig och sedan i marken. Sedan rynkar han på ögonbrynen och möter min blick.

"Men om jag gjorde det då? Varför bryr du dig?"

"Men lägg av! Du kan väll inte hålla på så? Fan Felix, gå bara här ifrån!", suckar jag argt.

"Vad är det för fel på dig? Varför är du arg på mig när jag inte har gjort någonting? Du har ingen anledning att vara förbannad eller hur?", säger han argt tillbaka.

Jag kollar skamset i marken och känner Felix blick från sidan.

"Jag skulle bara ha dött av den där vågen", säger jag tyst.

Han stelnar till och ser på mig.

"Varför skulle du ha dött?", frågar han knappt hörbart.

"För att du är förälskad i någon annan! Du vill ändå inte ha mig"

Han öppnar munnen för att säga någonting, men jag avbryter honom.

"Jag är ledsen Felix! Jag kan inte göra något åt saken! När du lämnade mig krossade du mitt hjärta! Det gjorde så ont och jag mådde så dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra! Det ända jag vet, är att jag dag in och dag ut längtar efter dina kramar och din närhet. Jag gråter om nätterna när jag förstår vad jag förlorat. Det är ditt fel Felix, förstår du inte det? Jag vet inte varför jag känner såhär, varför min ända önskan är att få befinna mig i din famn? Felix, förstår du inte?", gråter jag. "Jag älskar dig fortfarande".

Han betraktar mig med tårfyllda ögon.

"Men om jag inte känner likadant då?", frågar han smärtsamt.

"Då är väll det okej", svarar jag tyst och en ensam tår rinner ned längst min kind.

"Men om jag känner likadant?", frågar han.

Jag tittar upp på honom och fastnar med blicken i hans ögon. Han lutar sig mot mig och lämnar bara några centimeter mellan oss.

"Då är det också okej", viskar jag och Felix pressar mjukt sina läppar mot mina.

Som att han aldrig har lämnat.