Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 3 ♛

Jag pluggar in hörlurarna i telefonen och stoppar in öronsnäckorna i öronen. Med ett klick börjar musiken spelas och jag fylls med positiv energi. Jag kollar ut genom bussfönstret och betraktar omgivningen. Jaha, då startar bussresan på två timmar då. Jag fattar egentligen inte varför jag gör det här. Två timmar för en tröja, istället för en tvål på - vad vet jag, tjugo spänn?

Jag suckar högt och lutar huvudet mot nackstödet.

Jag gör det för att jag älskar henne, antar jag. Hon är värd det allra bästa. Tiden då jag inte gjorde annat än att gråta och kolla på dåliga romaner, satt mamma med mig. Hon flätade mitt hår med lätta fingrar och pussade mig regelbundet på bakhuvudet. Jag kramar min telefon, som att det vore hennes hand och ler.

Jag hoppas bara att hon kan älska Anders lika mycket som hon älskade pappa.

Höghusen byts ut till stugor, och fabrikerna till träd. Landet. Det ända centrumet som finns, ligger ungefär en kilometer från vårat nya hem. Vilket är bra, då jag iallafall kan ha lite kontakt med mänskligheten. Jag tänker faktiskt inte gå ned på den nivån att jag börjar leka med kottar.

'Det är ett fint område ju, några av de modernaste i husen Sverige finns där. Du kommer älska det', mammas röst ploppar upp i huvudet. Jag borde kanske vara mer positiv. Hon frågade mig minst tjugo miljarder gånger om tillåtelse innan hon svarade på Anders frieri. Jag log åt henne. Sa att, självklart ska du svara ja, och kramade hennes händer precis som jag kramar min telefon just nu. (Okej, forever alone varning. Hej, jag heter Hope och kramas med min telefon. Ring mig om just vill ta över platsen.)

Jag skrattar tyst åt mig själv och kollar snabbt runt så att ingen hörde. Dock sitter jag helt ensam, (okej jag behöver vänner) men vem åker frivilligt mitt ut i skogen på en fredag? Nja, inte så många.

Jag tar ett djupt andetag och hör bussen skumpa vidare. Dofter som gräs, halm, blommor och värme når mina näsborrar. Eftersom att busshållsplatsen ligger precis utanför centrum behöver jag inte gå så långt. Ju längre jag går, ju mer människor kommer. Alla är vänliga och hälsar. Jag vinkar lätt till svar och tänker inte mer på det. Haha, om jag vore i Stockholm skulle det ända jag få vara bitchblickar. Okej, jag ska inte säga att jag är snygg. Men jag här alltid varit, duvet, hon. Hon som alla killar frågar chans på. Hon som egentligen inte är något, men som alla konstigt nog dras till.

Jag fortsätter vidare till affären och ser tröjan på en gång. Jag håller upp den mot ljuset och granskar den snabbt. När jag nickat stolt några gånger går jag till kassan och betalar.

"Den är väldigt fin", säger kassören vänligt när hon scannar prislappen.

"Den är till min mamma", svarar jag och ler.

"Jaså, ska jag slå in den åt dig?", frågar hon vänligt.

"Ja tack!", svarar jag lite halvt närvarande.

För där ute står någon jag känner igen. Jag kan inte sätta fingret på vem, men jag känner igen håret så tydligt.

"Så", avbryter kassören mina tankar efter en stund.

Jag tar leendes emot den inslagna presenten och betalar. Påväg ut från affären letar jag med blicken efter killen igen. Jag går runt men kan inte hitta honom. Jag vänder mig om och går baklänges och känner irritationen krypa.

"Men vad f..", svär jag då jag krockar in i någon.

Jag vänder mig snabbt om och mumlar förlåt. Jag låter blicken sakta glida upp och jag stirrar rakt in i hans ögon när jag ser vem det är.

"Det var längesedan!", utbrister han glatt.