Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 5 ♛

Solljuset tränger sig in i mina ögon. Och jag vet vad det betyder - flyttningsdag. Där nere skramlar det på för fullt och jag hör Johans och mammas röster emellanåt. Jag väljer outfit för dagen och hänger kläderna över högra armen. Med lätta steg går jag till badrummet och låser efter mig. I ett tag står jag bara och betrakar min egen spegelbild. Min markerade näsa och mina ganska fylliga läppar. Mitt halvlockiga, kastanjbruna hår hänger ned för min rygg och mina uppmärksamma ljusbruna ögon lyser av längtan. Längtan av vad, vet jag inte. Jag har bara aldrig kännt mig som 100% jag. Som att något saknas. Jag har testat att byta klädstil, färgat mitt hår i olika färger, men ingenting hjälper. Det är helt enkelt en del av mig som saknas.

En suck lämnar min strupe jag och drar smidigt av mig sovkläderna. Jag skruvar upp värmen rejält och låter vattnet fylla badkaret ända upp till kanten. Det varma vattnet bränner mot min hud när jag sakta sjunker ned i badet.

"God morgon!", säger jag glatt när jag möter mamma i köket.

"God morgon älskling!", svarar hon och lägger några tallrikar i en flyttkartong.

Jag öppnar skafferiet och tar fram nutellapaketet. Med en duns ställer jag den på bordet och öppnar locket.

"Har du packat alla dina saker?", frågar mamma och överröstar porslinets skrammel.

"Ja, men kartongen står fortfarande i mitt rum", svarar jag och tar en tugga av min frukostmacka. "Jag bär ned den när jag ätit klart".

Mamma ler som svar och går ut från köket med lådan med porslinet i famnen. Jag äter snabbt upp min macka och dricker några klunkar juice direkt ur paketet. Dels för att jag är lat och inte bryr mig om mitt bordsskick, och att mamma redan hunnit packat ned nästan alla glas. Jag ställer in juicen i kylskåpet och stänger. Disken ställer jag på diskhon och nutellapaketet tillbaka i skåpet. Jag springer upp för trappan till mitt rum med två trappsteg i taget.

Mitt fina rum, som jag bott i hela mitt liv, står fortfarande kvar. De ljuslila tapeterna som börjat lossna i kanterna, den stora ytan jag dansar på när jag har tråkigt. Själva atmosfären, värmen, känslan. Jag kommer sakna det. Möblerna kommer jag väl också sakna, då mamma bestämt sig för att köpa nya. Sjukt onödigt, då mina möbler är helt användbara. Trots att skrivbordets ena ben är löst, och att madrassen i sängen är trasig och att bokhyllan inte har några hyllor - eller böcker, så är de användbara. De har ju fungerat i alla dessa år, varför inte nu?

Jag plockar ned det sista från mina hyllor. Parfymen, boken som jag aldrig läst, min keps och fotografiet på pappa. Hans leende smittar av sig och jag lägger leendes ned det överst i flyttkartongen. Jag stänger lådan och bär upp den i min famn. Med tunga steg går jag mot dörren. I dörrkarmen vänder jag mig om och ser på mitt tomma rum. Det känns sorgligt att behöva lämna alla minnen härifrån. Det är här jag växte upp, och det kommer det alltid vara.

Jag går ut genom den öppna ytterdörren och ser mamma och Johan som redan står ute vid bilen. Två män lyfter in våran soffan i flyttbilen och stänger bakluckan med en smäll.

"Låser du älskling?", ropar mamma och pekar på nyckel som ligger nedanför mina fötter.

Jag nickar till svar och går in igen. Där tar jag min jacka och lägger den på flyttkartongen. Jag går sakta mot dörren igen och trycker ned handtaget för sista gången. Jag vänder mig om och kollar in genom dörröppningen. Allt ser så ensamt ut. De ljusblå, respektive vita väggarna ser nakna ut utan möbler vid sig.

Jag stänger långsamt dörren och tar upp nyckeln från marken. Nyckeln trycker jag in i nyckelhålet och pannan lutar jag mot dörren. Jag andas in några gånger innan jag hör mamma starta bilmotorn några meter bort.

"Hejdå", viskar jag och vrider om nyckeln.

~ ~ ~ ~ ~ ~

Vad tycker ni? Vad tror ni hänt med Hope's pappa? Vad kommer hända efter flytten?

Lämna gärna en kommentar eller rösta! ❥