Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 27 ♛

När planet har landat, taxin hämtat upp oss och inträdet är betalat är vi äntligen inne på Disneyland. Det kryllar av människor i alla åldrar. Parken är uppdelad i olika delar. En del mer anpassad till barn, med både karuseller och teater med bland annat Musse pigg och Kalle anka. Ett äventyrsland med mer 'äventyrliga' saker som t.ex vattenattraktioner. Och så är det de extrema åkattraktionerna, som frittfall och bergochdalbanor med loopar.

"Tänkte du kolla på kartan hela dagen eller?", frågar Johan efter ett tag.

Jag kollar bort från den uppsatta kartan jag betraktat ett tag och rodnar lätt.

"Jag och Andres tänker iallafall gå och kolla runt lite", ler mamma och tar Anders hand.

De går iväg och jag vänder blicken mot Johan och Felix.

"Vad vill ni göra då?", frågar jag.

Felix kollar sig omkring och fastnar med blicken. Ögonen blir dubbelt så stora och hans haka ramlar nästan i backen.

"Jag måste så krama Långben", säger han fascinerat och kollar på en människa utklädd till Långben.

Jag och Johan brister ut i skratt medan Felix skuttar bort mot Långben. Jag betraktar honom från avstånd och ler. Fina Felix. Han bryr sig inte om han är barnslig, eller knäpp. Han är sig själv.

"Varför älska någon du aldrig kommer få?", frågar Johan mig plötsligt och kollar på Felix.

Jag kollar också på honom. Där han står och tar selfies med långben. Jag funderar en stund innan jag svarar.

"Varför leva när du ändå kommer dö?", svarar jag med blicken fäst på Felix.

Jag möter Johans blick, men kan inte tyda den. Om han är förvånad eller stolt är omöjligt att avgöra. Men han får tycka vad han vill. Kärlek är inget man kan bestämma själv. För det var inte jag som bestämde att jag skulle bli förälskad i Felix. Det bara hände.

Jag går mot Felix och hinner precis fram för att bli indragen till selfien. Långben vinkar adjö och blir strax därefter stoppad av några barn.

"Nu ska vi åka den", säger Felix och pekar på en enorm åkattraktion.

Den här gången är det min tur att tappa hakan. Bergochdalbanan har fyra säten som sitter fast i något som liknar ett gummiband. Därefter släpper spärren och personerna som sitter i sätet skjuts upp i luften.

"Glöm det", andas jag.

"Slingra dig inte nu", envisas Felix och drar med mig bort.

Jag vänder mig om och vinkar åt Johan som redan börjar gå åt ett annat håll.

Kön är relativt lång och slingrar sig runt åkattraktionen. Vilken betyder att jag om och om igen ser när panikslagna människor skjuts upp i luften. När grindarna öppnas och det är vår tur att åka vänder sig magen ut och in. Jag, Felix och två andra personer sätter sig i varsitt säte.

"Måste vi göra det här?", frågar jag ynkligt och dinglar med benen.

"Det är klart", svarar han bestämt.

När personalen kommer och kontrollerar säkerheten mår jag verkligen dåligt. Jag tycker inte om det här och vet inte ens varför jag inte säger ifrån när Felix tvingar med mig på sånt här.

"Det gick bra när vi åkte frittfall", säger Felix och tar min hand. "Eller hur?".

Jag nickar och tar ett hårt grepp runt hans hand.

"Om jag skulle dö av det här, vill jag att du ska veta att..", är det ända jag hinner säga innan vi skjuts upp i luften.

Marken under oss blir bara mindre och mindre och mitt grepp om Felix hand bara hårdare. Vinden får mitt hår att rufsa sig och jag spänner hela ansiktet för att inte skrika.. Jag försöker ta lugna andetag och fokuserar på våra ihop flätade händer. Och jag skriker inte en enda gång.

För återigen har Felix fått mig att hantera min rädsla.

♡

Tack så hemskt mycket för 2k läsare!
Jag kommer förmodligen göra ett jul fanfic i december. Varje kapitel är en dag i december, så kapitlet som motsvarar den första december kommer jag ladda upp den första december osv. Vissa dagar har tom två delar så då blir det uppdatering två gånger den dagen.
Vad tycker ni? Skulle ni vilja det? Lämna gärna en kommentar och en röst!
Love u guys