Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 4 ♛

Vad fan tror han att han gör? Jo det var längesedan, bra där. Men hur kan det vara det han vill säga mig? Inga ursäkter, en förklaring kanske? Ett, 'förlåt att jag totaldissade dig, du vet den gången för två år sedan?' Men nej, ett, 'det var längesedan' är det han känner för.

"Var i helvete tog du vägen?", skriker jag rakt i Felix ansikte.

"Sluta skrik!", hjyssar han mig och kollar sig oroligt omkring. Han ler lätt åt de som reagerat.

"Vad är det för fel på dig människa?", skriker jag lika högt och känner tårarna som börjar rinna.

"Jag är ledsen...", säger han tyst.

"Det hoppas jag verkligen", skriker jag och slänger med armarna.

"Jag...", början han och lägger handen på min axel.

"Som att du inte gjort tillräckligt?", Väser jag och slår snabbt bort hans hand. "Ingen ursäkt i världen kommer hjälpa. Jag kommer aldrig någonsin förlåta dig! Jävla idiot!", skriker jag högt och vänder på klacken.

Med rinnande mascara på kinderna springer jag mot bussen. Och precis som påväg hit vinkar alla glatt, men jag har faktiskt lust att kasta en sten på dem. Bussen rullar sakta in på perrongen och jag tar ut det sista av mina krafter. Busschauffören ger mig en medlidande blick men jag orkar inte bry mig. Istället går jag längst bak på den tomma bussen och kurar ihop mig. Jag trycker benen hårt mot min kropp och borrar ned huvudet mot knäna.

Helt ärligt visste jag inte att jag kände såhär mycket för honom. Att jag skulle reagera såhär. Det känns som att jag långsamt byggt upp och stärkt mitt hjärta igen, men nu kommer han och sparkar ned skiten. Oj förlåt, jag visste inte att du var ömtålig liksom. Jag trodde att du gillade att bli lämnad, och jag trodde verkligen att du skulle hoppa i min famn och glömt allting när du träffade mig igen. Mitt fel.

Jävla idiot, jag hatar honom!

Men det värsta är, att man inte kan hata människor man inte bryr sig om.

Jag rusar snabbt upp på mitt rum och lägger presenten i en låda. Det blir nog bra att ge den till mamma imorgon, som en blandning av bröllopspresent och inflyttningspresent.

Jag fäller upp datorn och klickar upp Skype. Jag ringer upp Madde, min närmaste vän, som svarar efter tre toner.

"Hej gumman!", säger hon och vinkar glatt.

Bilden laggar i några sekunder, innan den blir helt bra.

"Hej", svarar jag och skickar en slängkyss genom skärmen.

"Jag köpte mammas...", jag kommer på mig själv då jag pratar väldigt högt. "Jag menar, jag köpte present till mamma idag", viskar jag.

"Jaså! Bröllopspresent eller inflyttningspresent?", frågar hon i samma tonläge som jag.

"Det är just det! Båda! Äntligen kan Johan inte klaga på att jag inte gör något", skrattar jag. "Jag slår vad om att han inte köpt något.", säger jag nöjt.

"Och om han har det...?", frågar Madde.

"Slickar jag på min högra stortå", svarar jag och nickar intygande.

Hon skrattar bara åt mig och vi börjar prata om annat.

Men jag strutar helt i att berätta att jag mötte Felix igen.