Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 16 ♛

Värmen sluter sig runt min kropp sekunden jag kliver utanför planet. Solen skiner mig rakt i ögonen och jag inser vad jag glömt. Snabbt vänder jag mig om mot de andra, då Felix smidigt placerar ett par solglasögon på min näsa. Som att han läst mina tankar. En rosa färg täcker mitt ansikte och jag vänder mig snabbt igen.

Vafan, har jag känslor för Felix? Hur kan jag ha det, när han sårade mig så hårt?
Varför pirrar min mage varje gång han ser på mig, varför ler jag varje gång jag hör hans namn, varför rodnar jag när han kommer i min närhet?
Oavsätt om jag har det, måste jag begrava dem.

Mamma vrider om nyckeln och öppnar hotellrummet. Det är på nedre plan och ser både stort och fräscht ut. Det första jag ser är ett vardagsrum, med uteplats. När mamma går in och tar av sig skorna ser jag två dörrar på glänt. När jag går in i hallen ser jag två stora sängar som gömmer sig bakom dörrarna, en i vardera rum. Till vänster om sovrummen är ett stort badrum.

"Hjälper du till med väskorna Hope?", frågar Anders.

Jag nickar till svar och vänder mig om. På andra sidan väggen, där jag inte kollat än, finns ett stort sovrum med uteplats.

"Pax det stora sovrummet", säger jag medan jag tar min resväska och går in i rummet med uteplats.

"Du tycker inte att jag och Anders ska få det då?", suckar mamma.

"Ni klarar er", svarar jag och ler genom dörröppningen.

"Oförskämd", fnyser mamma lågt. "Klarar vi oss?"

Anders svarar något tyst och de går bort mot de andra sovrummen. Själv kastar jag mig i sängen och pustar ut. Sluter ögonen några sekunder och tänker. Tänker på allt och alla. Pappa, Ogge...

"Halloj", säger Felix och kastar sin resväska på dubbelsängen.

Jag sätter mig snabbt upp och möter hans blick.

"Du ska så inte sova här", säger jag bestämt och lägger mig ned igen.

"Trodde du att du skulle få sängen för dig själv?", skrattar Felix och slänger sig bredvid mig. Farligt nära.

Hans arm nuddar min och snabbt är jag uppe på fötter. Diskret går jag och öppnar dörrarna till uteplatsen, för att slippa visa mitt illröda ansikte för honom. När det försvunnit litegrann vänder jag mig om igen.

"Varför sover du inte hos Johan?", frågar jag och kollar på honom.

"Han hatar mig", svarar han och rycker på axlarna.

"Han hatar inte dig", svarar jag.

"Jo", säger han och sätter sig upp i sängen. "Efter, duvet. När jag lämnade dig"

Han säger det så tyst att jag knappt hör det, men det känns och att någon skriker i mitt öra.

Felix svek mig. Han hatar mig.