Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 23 ♛

"Ska vi gå och äta?", frågar mamma. "Vad är klockan egentligen?"

"Halv hungrig", svarar jag och reser mig från den gröna soffan.

Jag går mot fönstret och ser ut mot poolen. Där är Felix, Johan och Anders.

"Hämtar du dem?", frågar jag mamma. "Jag måste göra en grej".

Mamma nickar på huvudet och går mot dörren. Själv smiter jag in på mitt rum, som jag för övrigt lyckats tvinga bort Felix från, och kastar mig i sängen.

Jag har egentligen ingenting jag måste göra. Men jag pratar inte längre med Felix. Jag sa att han inte fick dela rum med mig, and that's it.
Han kom in till mig när jag låg på sjukhuset, men jag minns inte vad han sa. Antagligen inget viktigt, utan han berättade väll om sin nya tjej eller nått.
Jag suckar högt och rullar över till mage.
Hur ska jag kunna leva med honom tills någon av oss flyttar hemifrån? Hur ska jag kunna gå förbi honom och låtsas som att allt är bra? Som att jag inte allt är så där helvetes jävla skitförälskad i honom?

"Är du klar Hope?", ropar mamma.

Jag ställer mig upp och rättar till tröjan.

"Kommer!", ropar jag tillbaka och öppnar min dörr och möter de andra i hallen.

Min blick möter Felix för en millisekund, men det känns som en evighet. En evighet av hans svikande ord, en evighet medvetandes om att han hatar mig.
Jag tränger mig förbi honom och är den första att gå ut genom dörren. De andra kommer efter och jag hör låset vridas om. Johan kommer upp på min sida och jag kommer på vad jag skulle fråga honom.

"Varför hatar du Felix?", viskar jag diskret och går närmre honom.

Han biter sig i underläppen och sneglar åt mitt håll.

"För att han svek dig", viskar han tillbaka.

"Sluta med det", säger jag bestämt och kliver ett steg åt sidan, så att vi inte ska se så misstänka ut.

Jag kan känna hans frågande blickar i sidan. Varför bryr du dig? Du hatar väll honom också?.

Fråga inte om min känslor för Felix. För det är kaos. Jag hatar honom, det gör jag. Men tyvärr älskar jag honom mer än jag hatar honom. Och han har en ny flickvän, och älskar mig inte tillbaka.

Restaurangen är ganska stor och nästan fullbokad. Vi får tag på ett bord och sätter oss och beställer.

"Klarar du av att vara i vatten och bada Hope?", frågar mamma när servitrisen har gått. "Efter olyckan..."

Jag funderar ett tag, men nickar sedan bestämt.

"Ja. Jag ska ju lära mig surfa. Kommer du ihåg när vi pratade om det för några år sedan?", frågar jag glatt.

Mamma nickar smärtsamt.

"På tal om det. Vi kollade runt, men har inte hittat någon som lär ut det...", mamma ler försiktigt.

Jag drar handen genom håret och suckar högt, försöker komma på något att säga utan resultat. Då har den idén också skitit sig då.

"Men Felix kan ju surfa!", utbrister Anders. "Du kan ju lära henne, eller hur?"

Allas blickar vänds mot Felix som sitter och trummar på bordet.

"Ja, eller nej. Jag menar, va?", frågar han onärvarande.

"Du kan väll lära Hope att surfa!", frågar mamma glatt.

"Det kanske jag kan", säger han nervöst och kollar på mig. Som att han väntar efter ett godkännande.

Eftersom jag försöker undvika honom borde jag säga nej. Jag vill inte umgås med honom ännu mer. För jag känner mig själv. Min kärlek för saker blir bara starkare för varje sekund, så timmars träning med Felix skulle inte hjälpa.

Men eftersom jag pratar innan jag tänker, och pratar från hjärtat och mina känslor, blir inte svaret det jag tänk mig.

"Bra, då säger vi så".