Kommer du lämna mig igen?

Kapitel 22 ♛

Blöta och trötta går vi mot tågstationen igen. Värmen har lagt sig och luften börjar bli kall.

"Tack", säger jag tyst.

"För vadå?", frågar Ogge och tittar på mig.

"För att du fick mig att bli glad", svarar jag och ler.

Han besvarar mitt leende och kollar sedan fram på vägen.

"Tack själv", suckar han leendes.

Jag tar hans hand och stannar. Han kollar frågandes på mig och jag lägger mina armar runt honom. Han är en bit längre så mitt huvud når hans bröstkorg. Han står still ett tag och det hela börjar kännas pinsamt. Men sedan kramar han mig tillbaka och andas mot min nacke.
Långsamt släpper vi taget om varandra och jag skruvar nervöst på mig.

"Vakna", viskar Ogge.

"Va?", frågar jag förvånat.

"Öppna ögonen. Du har så mycket att leva för. Vakna", säger han.

"Vad pratar du om? Jag står ju här med dig?", frågar jag.

"Vakna", säger han igen och sluter ögonen.

"Vad håller du på med?", frågar jag utan svar. "Lägg av!"

"Ogge?", panikslaget sätter jag mig upp i sjukhussängen.
Jag inser att jag bara drömt om när vi var på väg mot tågstationen igen, dagen då vi hade vattenkrig.

Jag stirrar förvånat in i den vitmålade väggen.

Jag har vaknat igen. Ogge fick mig och vakna. Jag ler och tänker på honom.
Plötsligt springer mamma in i rummet och ser lättat på mig.

"Åh, du har vaknat!", andas hon och går mot mig.

Hon lägger sina händer på mina axlar och ler.

"Min älskling", säger hon och kramar mig. "Min lilla älskling"

Jag kramar tillbaka och andas in doften av hennes hår. Det är underbart att få finna sig i hennes famn. Sedan Anders kom har vi tappat kontakten, så tiden med henne betyder guld.

"Jag är okej", säger jag och lättar på greppet.

"Jag har varit så orolig! Du vet att du sov i fyra dagar?", frågar hon och stryker bort några hårslingor bakom mitt öra.

"Jag, vet inte", säger jag förvånat.
För plötsligt börjar minnena från när jag 'sov' grumla bort. Vad var det Felix sa egentligen?
"Jag går och hämtar en sköterska, klarar du dig?", frågar mamma försiktigt.

"Ja mamma, det är okej", ler jag.

Sköterskan berättade att det är ett under att jag lever och att jag behöver vara kvar på sjukhuset i några timmar, då de behövde ta några tester innan de kunde släppa mig. Jag log och nickade, samt pratade med alla besökare. Maja gråter fortfarande av lycka över att jag vaknat och vi har hållit om varandra i timmar.

"Är du redo att börja resan på riktigt nu? Utan skador", ler mamma medan vi går ut från sjukhuset.

"Så redo jag kan bli", ler jag och nickar bestämt på huvudet.

Jag har bestämt mig för att lära mig surfa. Och så ska det bli också.