En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Lördag den 29 april - Begravningsentreprenören

Lördag den 29 april

Begravningsentreprenören

Snålblåsten var så där pinande som den bara kan vara på våren när man av solvärmen och sin egen längtan lockats till att klä sig en aning för tunt. Jag tror inte det är sant, tänkte Lena, hur kan en begrav-ningsentreprenör komma för sent till en begravning? Låta alla människor och anhöriga stå utanför en stängd kyrkport och vänta. Hur tänkte han? Alla tittade på henne, åtminstone kände hon det så, trots att de andra verkade se åt ett annat håll när hon såg på dem.

Hon drevs av ett behov att göra något även i den här omöjliga situationen, men vad? Hon viskade förstulet till sin far som stod bredvid att hon skulle gå och ringa, och lät honom ta hand om båda flickorna som höll sig tätt intill sin mamma. Gruset under skorna knastrade pinsamt, som om en hel traktor höll på att köra upp på kyrkogången, som en bergslavin, i stället för bara lite grus under skorna och hon gick några steg runt hörnet. Hon försökte ringa till begravningsfirman via mobiltelefonen, men möttes av en telefonsvarare med öppettider. Det var lördag i dag och det gick alltså inte att komma fram och ingen möjlighet att ta reda på om begravningsentreprenören blivit sjuk, kört av vägen eller helt enkelt glömt av begravningen. Hemska tanke. Hon var så arg att det bultade i tinningarna och hon kände sig svimfärdig. Hur i all världen kan en människa bära sig åt på det sättet?

Lena Moberg gick tillbaka till gruppen på kyrktrappan. På avstånd såg hon att det var en patetiskt liten grupp, inte alls många. Hon hade ändå trott att Lars var omtyckt och hade en stor vänkrets, även om de inte träffades så ofta, men förutom de närmaste släktingarna hade bara byns hårfrisörska dykt upp eller snarare byns numera pensionerade hårfrisörska. Tanken på att Lars hade varit ensammare än hon varit medveten om, smärtade henne. Han hade aldrig sagt något, aldrig visat något, hon hade trott att han hade haft det bra. Eller hade hon velat tro det, eftersom hon hade haft för fullt upp med sitt eget för att riktigt orka tänka efter eller bry sig om hur han hade det?

Lena torkade bort en tår i ena ögonvrån och märkte att ögonen blivit fuktiga och blanka, men hoppades att ingen hade lagt märke till det eller att de kanske trodde att det var den bitande vårvinden som gjorde att ögonen sved. Barnen såg sammanbitna och allvarliga ut i sina oklanderligt strukna finkläder. Kanske var de lite rädda också inför det ovana i situationen, det skrämmande i att tänka att ens pappa var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Det var svårt för barnen att fatta vad det innebar, att det var deras egen pappa som skulle begravas eller vad en begravning var över huvud taget. Varför ville mamma att de skulle stå där på trappan och frysa och vad väntade de på? Det var som om pappa levde och kanske skulle komma gående med ett leende och vara med på begravningen han också?

När begravningsentreprenören äntligen hade kommit hade de hade väntat i tre kvart. Lena mindes inte mycket mer än detta. Han hade luktat kaffe ur andedräkten och hade kaksmulor i mungipan. Lena undrade om man kunde reklamera detta till Allmänna reklamationsnämnden, hur kunde någon bara bära sig åt på ett så hänsynslöst och rent av kränkande sätt?

Joel Linder hade tagit med sig Siv Lundgren och var även han med på Lars Mobergs begravning. Han såg att Lena Moberg plockade på kappans krage, som om där funnits något hon ville ta bort, men vad kunde han inte se. Han märkte naturligtvis att det dröjde en bra bit över den utsatta tiden, något som han väl fick prata med änkan om senare. Riktigt vad han sökte visste han inte, men han var nyfiken på Lars Mobergs umgänge och vem som kunde tänkas dyka upp. Det visade sig att det inte var många.

Genom sina förhör kände Joel igen de flesta, utom en äldre dam, som hade ställt sig i närheten av Lars Mobergs föräldrar medan de väntade utanför kyrkan. Senare fick han veta att den okända damen var en pensionerad hårfrisörska, Berta, som inte bodde långt från Lars Mobergs föräldrar. Berta hade fortfarande en liten frisörmottagning hemma i lägenheten. Hon delade ut lugnande medel, oftast Lergigan, i smyg till oroliga äldre damer som hade svårt att få ut piller den vanliga vägen via doktorn på vårdcentralen och många tyckte fortfarande om att anlita henne för enklare bestyr med håret. Därtill hade hon alltid några av de nyare veckotidningarna liggande och bjöd på kaffe och kaka, vem som än tittade in. Att hon dessutom fungerade som byns skvallercentral gjorde det inte mindre populärt att besöka henne, få en kopp och de senaste nyheterna till livs. Om det så gällde självaste statsministern eller bara grannfrun, hade hon säkert något att berätta.