En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Att äta sin kaka

Att äta sin kaka

Lars Moberg älskade sitt hem och kände sig lite som pionjär på det här med stenträdgårdar även om det blivit allt vanligare. Ibland önskade han att han hade kunnat bo kvar hemma som betalande gäst och få ha barnen omkring sig, men utan att ha en djupare relation med sin hustru. Eller att få bara vara kamrat. Att få bygga upp ett annat förhållande, utan den där lite jolmiga och kvävande omsorgen som hon lindade in honom i, som om han vore en risklump i en sushi. Han längtade ihjäl sig efter lite friska vindar, lite fart och fläkt och att få bli betraktad mer som man i sitt eget hus.

Fast det var han på sätt och vis ändå, eftersom Lena var mjäkigt följsam och ibland irriterade det honom att hon inte verkade ha några egna åsikter utan alltid höll med honom i en slags "Det Far gör är alltid det bästa"-saga. Tänk om hon sagt emot honom någon gång! Gett lite motstånd, tydligare gett uttryck för egna åsikter. Det hade han önskat. Ibland var han så trött på det hela att han kunde storkna och till hans mest förbjudna och hemliga tankar hörde funderingarna kring hur han skulle kunna bli av med hustrun. Nej, nej, han rättade sig snabbt. Han ville inte göra henne illa, inte på något sätt i världen, men å andra sidan skulle han väldigt gärna vilja leva ett annat liv själv och det utan allt för stora förändringar i de rutiner som han hade byggt upp sitt liv och även sin hemmiljö kring.

Lars hade vuxit upp på landet. När han var klar med folkskolan hade han sökt sig till realskolan i Borås och efter realexamen fått arbete på ett fastighetsmäklarkontor i staden. Först började han mer eller mindre som springpojke, men arbetade sig snart upp. Att han var ivrig att lära sig gjorde väl sitt till. Han gick på en del kvällskurser, läste till och med någon brevkurs, först på Hermods och senare distansutbildning på Framtidskursen via internet och var ambitiös i största allmänhet. När de äldre cheferna droppade av avancerade han. På fritiden gillade han fotboll. Elfsborg var det enda fotbollslaget som fortfarande gällde för honom.

Någonstans där grep tristessen honom igen och han fattade det stora djärva beslutet att öppna eget. Ett tag hade han funderat på att ha sin verksamhet i källaren i huset där han bodde, men sedan hade han bestämt sig för att hålla isär arbete och fritid. Det var när döttrarna hade fötts som han mera tydligt drog en skiljelinje mellan det som var privat fritid och det som var arbete och arbetstid.

Föräldrarna bodde kvar i samma lilla röda stuga på landet i närheten av Aplared. Trots att Lars lockat med allt från lägenhet till radhus, vilket han lätt hade kunnat hjälpa dem med, hade de inte nappat, utan fortsatte hävda att de hade det så bra man någonsin kunde ha det. Var i staden kunde man se rådjuren beta vid skogsbrynet? Eller spåren efter en hare i nysnön?

Dessutom menade Lars far att det var just detta att han bodde i en stuga ute på landet, var ute i friska luften för att sköta trädgård och hus, hugga ved och bära in den, skotta snö – var det som gjorde att han höll sig i trim och tack och lov fortsatte vara frisk. Skog och natur var hans livsintresse – skulle han lämna det för att sitta och ha det långtråkigt i en trång stadslägenhet, skulle han då säkert tappa livslusten alldeles, det var han övertygad om. För att inte tala om hur roligt han hade det ihop med de andra gubbarna på orten när det gällde precis allt från älgjakt till byalag.

"Nej, till stan vill jag då inte alls, så jag inte vill", sade Lars mamma på bredaste kimbodialekt. Däremot var självfallet Lars alltid välkommen hem, för att inte tala om barnbarnen, de små änglarna. Lars far myste, det lyste om honom varje gång han nämnde dem, så stolt var han över att vara farfar till dessa små underverk. Han längtade redan till sommaren. Tänk att få gå hand i hand med ett litet barn vid var hand och utforska allt spännande man kan se på skogsstigen. Var det inte harlortar, så var det kanske myror eller skogssniglar som stimulerade deras fantasi och lockade till frågor.

Givetvis hade Lars länge varit medveten om att han och hustrun hade glidit ifrån varandra. Det som till en början hade känts som en lisa för själen, något alldeles underbart att ha henne, en mjuk, varm kvinna omkring sig, som också vuxit upp på landet, som förstod honom och som anpassade sig efter honom, som lagade nästan lika god mat som hans egen mamma, ja, allt det där ... och någonstans på vägen hade det bara blivit för mycket och han hade börjat längta efter någonting annat.

Ibland tänkte han att det var som med mat. Om man åt pannkaka varje dag stod det en så småningom upp i halsen, man var bara tvungen att äta någonting annat för att få omväxling. I för och sig kunde väl en relation inte jämföras med en pannkaka, men den monotona upprepningen av samma ord, samma frågor, exakt samma rutiner varenda dag, det hade börjat nöta. Först som ett obehag som kändes någon gång ibland, sedan alltmer påträngande.

Nu var det mer som en sten i skon och man bara var tvungen att stanna upp, ta av sig skon och hälla ut den där stenen, för annars kunde man inte ta ett enda steg till. Men hur i all världen skulle han kunna förklara detta för sin fru och vad skulle han göra? Vilken väg skulle han gå? Hur skulle hon kunna förstå att det som från början var det som han tyckte allra mest om hos henne, efter hand blivit det han tyckte sämst om? Han förstod det inte själv, hur skulle han då kunna förklara det på ett begripligt sätt för henne? Han satt vid frukostbordet och ruskade på huvudet som för att bli kvitt tankarna. Just nu var han ännu så trött att han inte ens orkade tänka på hur han skulle lösa det här problemet.

Andra män hade kanske haft en annan kvinna vid sidan om, men det låg inte för honom. Han hade alltid gillat rent spel och han såg sitt äktenskap som ett slags kontrakt. En överenskommelse mellan två parter och även om han ville säga upp kontraktet och ändra reglerna, var han inte beredd att bryta det han en gång hade lovat och särskilt inte till den kvinna som var hans barns mor. Där gick gränsen för honom, även om han insåg att han i många andras ögon kanske var lite gammalmodig i det avseendet.

Det skulle bli extra svårt i kväll efter jobbet om hon hade gjort sig till med middag och vin och alltihopa och kanske tänkt sig en försoning, när han då i stället skulle komma och berätta att han tvärtemot önskade att de gick isär. Det var nog vad han kunde vänta sig, eftersom hon skickat iväg barnen till morföräldrarna på landet. Därmed inte sagt att han helt ville bryta kontakten med henne, för det var inte det han ville. På sätt och vis behövde han henne ändå, trots allt. Kanske låg det något i det där med polygami, att både få äta sin kaka och ändå ha den kvar. Att inte behöva välja, utan helt enkelt ta en kaka till?