En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Tankar 7: Om ett finger

Tankar 7: Om ett finger

Otäcka nyheter, ja fast kanske också lägliga nyheter, en ny idé, ett uppslag, ja, det kunde det kanske vara. Hm, ett passande villospår, jaa, det var kanske något att ta efter? Att leda blickarna i en annan riktning, att komma med anspelningar. Jaa, som på film. Det skulle faktiskt bli mer spännande, en lite större utmaning på något sätt och inte så banalt utan lite fetare. Tänk vilka tidningsrubriker det skulle komma att bli! Kanske på TV också.

Det skulle bli en lite speciell upplevelse om man säger så, att få läsa om det och kanske höra om det, sitta där i soffan och känna att man faktiskt var en av skådespelarna i spelet, även om man var osynlig bakom kulisserna. Att vara den som drog i trådarna när andra skulle dansa och vara marionetter ... Det var nog en bra idé, inte alls dumt förresten. Så fick det nog bli. Det börjar bli ont om tid, men å andra sidan var det viktigt att planera väl, att inte förhasta sig ...

Påskafton lördag den 15 april

Inga fingrar?

Joel Linder hade precis lagt sista handen vid sin deklaration, lättad över den förenklade varianten, när telefonen ringde. Han sköt papperen åt sidan och lyssnade uppmärksamt.

"Jag kommer", sade han sedan i luren. Hjärtat slog snabbare och adrenalinet började susa runt i blodet på honom. En död kvinna hade påträffats hemma i sin lägenhet åt Brämhultshållet till. Detta ville han se själv, han ville vara med från första början fastän det var påskafton. Han gick med raska steg mot utgången medan han samtidigt ringde för att se om han kunde få tag på någon av de andra. Han blev bönhörd när Åke Pettersson dök upp i korridoren och Linder viftade med armen för att visa att han skulle följa med.

Några grannar hade samlats i trappuppgången när de kom fram, men de tystnade när Linder och Pettersson klev in i farstun. Linder stannade upp ett ögonblick och frågade om någon hade sett eller hört något. När alla samfällt svarade nej, men uppgav att de bodde i närheten bad han att de skulle gå hem till sig och förklarade att man skulle komma tillbaka senare för att fråga. Om man hade några frågor längre fram gick det bra att ringa.

Gruppen löstes upp och Linder och Pettersson fortsatte in. Lägenhetsdörren var olåst. De såg en brunhårig ganska slank kvinna i urtvättade blå jeans och en blågrå, mönstrad jumper. Hon låg på magen med en kniv som fortfarande satt kvar i ryggen. Det hade blött avsevärt och dränkt in jumpern och flutit ut i en stor pöl på golvet. Det var egentligen märkligt att en människokropp kunde innehålla så mycket blod. Det verkade som om det hade varit tumult, en stol låg omkullvält i närheten av kvinnan. Han gick inte nära utan observerade på avstånd och inväntade teknikerna och rättsläkaren.

Siv Lundgren kom fram och talade lågmält om för Linder att hon hade noterat ett barnrum med en liten säng i lägenheten. Av färgerna att döma måste det röra sig om ett ganska litet barn, troligen en pojke. När först teknikerna anlänt och sedan rättsläkaren som var aningen sen, åkte de igen.

Väl tillbaka i polishuset kallade Linder till sig även Hasse Norlin. Han lät Pettersson och Lundgren beskriva vad de hade sett och fått veta och fyllde sedan i några detaljer.

"Vi vet i princip vem hon är eftersom det stod Larsson på dörren", sade han, " och vi får väl förmoda att det är lägenhetsinnehavaren som ligger där, även om ansiktet var vänt nedåt, så att vi inte kunde se det. Av någon ännu oklar anledning hade det tagit tid innan det uppmärksammades att något var fel. Det är svårt att säga hur länge hon har legat där och vi får avvakta obduktionsresultatet och den tekniska beskrivningen. Rättsläkaren trodde preliminärt att hon avled redan i går, men knappast legat längre, så det kan på ett ungefär stämma med uppgifterna från familjen som passade sonen."

"Men hon har ju alla fingrarna i behåll. Det fattas inga fingrar!" Linder hade sett att Lundgren lyft på huvudet som om hon skulle säga något och tyckte det var bättre att förekomma henne.

"Hur hänger det här ihop?" Lundgrens ögonbryn åkte högre upp i pannan. "På ett sätt är det skönt att det senaste offret inte har förlorat något finger, men å andra sidan, om vi tänker oss att det finns en seriemördare i farten som tar fingrar, måste det här betyda att det finns ännu en mördare? Alltså en som inte tar några fingrar?!"

"Siv, du har rätt. Det är svårt att se hur det här mordet skulle kunna hänga ihop med det andra och vilka samband som skulle kunna finnas. Det måste vara det som vi börjar arbeta på nu. Vi får lägga pussel helt enkelt för att se om det finns samband. Vi måste kolla alla arbetsplatser, vänner och bekanta, precis allt. Operation dörrknackning helt enkelt! Prata med folk och se till att hitta gärningsmannen!"

"Vem larmade?"

"Mamman till en kompis till barnet." Tack och lov slapp de stå inför mardrömmen med kidnappade barn till råga på allt, eftersom sonen hade sovit över hos en kompis och skulle få vara där några dagar för att leka, tänkte Linder.

"När sedan mamman inte kom och hämtade honom och inte heller svarade i telefon, anade man oråd och ringde först hem till hennes föräldrar och sedan larmnumret 112 när mammans föräldrar inte heller visste var hon kunde vara. De kunde ha kvar pojken tills hans morföräldrar hann dit för att identifiera den döda och samtidigt hämta honom och ta med honom till Skene där de bodde. Socialkontoret hade också kontaktats, men tydligen godkänt att barnet fick vistas hos sina morföräldrar tills man hunnit utreda vårdnadsfrågan."

"Vem skall vi börja med?" undrade Pettersson.

"Vi får ta och börja med familjen som larmade, så får vi reda ut resten sedan och ta reda på vilka andra som kan veta något", sade Linder. "När vi kom dit var det fullt med folk i trappuppgången, så skvallret har redan hunnit gå ett par varv i området där hon bodde. Det blir att knacka dörr igen på gammalt hederligt sätt och kolla om någon har sett eller hört något eller över huvud taget vet något om vem hon var och vem hon brukade träffa. Jag vill få veta precis allt! Jag vill veta vad hon hade för skonummer, vad hon tyckte om att göra på sin fritid, favoriträtter, precis allt! Två dödsfall på lite drygt en vecka och därtill tre kapade fingrar på samma tid, det är för mycket. Frågan om det finns samband mellan de här dödsfallen är högt prioriterad." Linder gned sig bekymmersamt om hakan.