En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Bara ett vittne

Bara ett vittne

I brytningen mellan vinter och vår plaskade det rejält. Det hade varit kämpigt på akuten på sjukhuset. En sekreterare där hade ramlat och brutit armen vilket gjorde att Annika Linder lånades ut från psykkliniken till akutmottagningen för att hjälpa till med skrivarbetet under förmiddagen. Det var otroligt många läkardiktat som samlats på hög och det var inte annat att göra än att sätta igång och skriva för brinnande livet.

Med en liten suck satte Annika sig vid datorn och tog på sig hörlurarna. Men så dök det upp några ord som fick henne att lystra till. Det var ett diktat om en äldre dam som brukade promenera kring Sjöbo camping. Eftersom Annika var sekreterare på psykkliniken hade hon för inte länge sedan skrivit en ny daganteckning om Bergman som brukade hålla till där i närheten. Annika visste att han var lite löst misstänkt för ett mord, det hade hon hört i personalrummet. Tänk om den här tanten visste något, eller hade sett något. Men visst måste polisen redan ha kollat den saken, tänkte hon, de hade förmodligen drivit en dörrknackningsrunda direkt efter mordet som de brukade som en rutinmässig del i sin utredning, nej, skynda på, tänkte Annika och lämnade tankarna för att åter koncentrera sig på sitt skrivarbete.

Hon kunde dock inte släppa tanken på den där tanten från Sjöbo, och under kafferasten nämnde hon det för Bibbi, som hon visste var fru till en av Joels kollegor, förutom att hon var undersköterska på akuten. Bibbi satte sig rakt upp från sin hopsjunkna ställning och tittade på henne med stora ögon: Tänk, det har jag också funderat på. Men hur gör man med tystnadsplikten? Visserligen upphävs sekretessen när det gäller ett brott som kan ge långvariga fängelsestraff, men det gäller bara gärningsmannen. Den här tanten, ja, fru Olsson hette hon visst ...

Kunde fru Olsson möjligen vara ett vittne, ja, bara tanken var spännande, det kunde vara viktigt nog, men hur skulle de kunna ha rätt att bryta sekretessen? De tittade på varandra, båda lika medvetna om att det kanske var viktigt. Bibbi kände hur håren reste sig på hennes armar, de måste hitta en lösning! Det var Annika som kom på den.

"Det måste vara tantens rätt att själv bestämma om och vad hon vill berätta. Här kommer vi rusande som två skoltjejer på jakt efter ett mysterium, det går inte an."

Bibbi kom på att tanten, fru Olsson alltså, nog skulle på ett återbesök. Om man kunde prata med henne då och uppmuntra henne att vända sig till polisen, eventuellt ge henne ett telefonnummer att ringa – då hade man gjort vad man kunde och ändå inte suttit helt passiv och bara låtit det hela lösas upp som en annan brustablett ... Ja, det var en bra idé. Bibbi kunde inte hålla sig, hon rusade iväg och kom tillbaka med andan i halsen och berättade att fru Olsson mycket riktigt skulle på ett återbesök till ortopeden redan om två dagar.

"Bra", tyckte Annika, "då hinner vi förbereda vår lilla krigslist och ha tänkt igenom vad vi skall säga när hon kommer. Men det får bli du, Bibbi, som pratar med henne, det är inte säkert att jag är här då." Bibbi kollade sitt arbetsschema och såg att hon skulle arbeta den dagen, då skulle det ordna sig. Plötsligt kände de sig riktigt uppsluppna och kom överens om att ringa varandra och berätta hur det utvecklade sig.

Risk för explosion

Hela vårdlaget gick iväg för att arbeta med ett konflikthanteringsprojekt. På en vårdavdelning är det många människor och många olika viljor som skall samsas och på en så kallad stängd avdelning gör det begränsade utrymmet att tankar och känslor ibland blir mer laddade där och spänningarna kan byggas upp till ett enormt tryck precis som i en tryckkokare. Fick det inte pysa ut fanns risk för explosion.

Mina hade blivit uppringd och tillfrågad om hon inte kunde rycka in på avdelningen eftersom den ordinarie vikarien var borta, och man hade inte kunnat hitta någon ersättare. Hur skulle det se ut om man inte hade någon som kunde ta hand om Länsrättsförhandlingarna för de två patienter som var uppsatta på listan? Dessutom var det angeläget att någon kom till avdelningen, ledde ronden, ordinerade mediciner till de nyinlagda patienterna och även hade utskrivningssamtal med de patienter som man sedan tidigare planerat skulle kunna skrivas ut och få gå hem. Hon hade tvekat, men den gamla lojaliteten satt kvar i ryggmärgen så hon hade sagt ja, men med tvekan.

Sedan tänkte hon en stund på det hon och Joel hade pratat om och plötsligt dök bilden av tigern från djurparken hon besökt på Teneriffa upp. Att simma omkring helt lugnt och sedan lägga sig raklång till beskådande på en öppen strand torde väl inte vara en tigers normala beteende? Hon föreställde sig att en tiger ville dölja sig väl när den smög fram genom djungeln, så att den kunde utnyttja ett överrasknings-moment och hoppa på sitt intet ont anande byte.

Hon tänkte att det måste vara en tiger som lurade i snåren och som hade mördat Lars Moberg. Det kunde inte vara den mest uppenbara lösningen som var den rätta, utan någon med dolda motiv. Men vem? För att inte tala om den mannen som någon sett skjutas i huvudet, utan att man hittat någon kropp. Hon började grunna över parallellen till tigern hon sett på Teneriffa som kråmade sig och spann på avstånd, men som kunde vara livsfarlig som en dödsmaskin om den kom för nära. Hon hade kunnat locka på sina katter, då när hon bodde på landet, men vilken sorts lockrop skulle hon använda för att locka på den här sortens kattdjur?