En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Orolig för Sigge

Bergman reste sig och ville gå hem. Han ville inte fortsätta samtalet, han var väldigt orolig för vad som hände Sigge när han inte själv var där och kunde försvara honom, sade han. Mina svarade att Sigge hade lärt sig av honom och var säkert fullt kapabel att klara sig själv några timmar och det vore bättre om de kunde fortsätta samtalet nu, när de ändå börjat.

Bergman lät sig så småningom lugnas och satte sig ner igen och Mina drog sig till minnes att hon skulle säga till personalen efteråt att rengöra den där stolen, eftersom det inte helt säkert kunde uteslutas att Bergman hade haft både löss och loppor och lite av varje med sig, som helst inte skulle föras över till någon annan patient, som kanske kom och satte sig där direkt efteråt.

Så frågade Mina vad det nu var som hade hänt egentligen, varför han kom hit med polishjälp. Bergman ruskade lätt på huvudet och tittade på henne med uppspärrade ögon. Att hon inte redan hade fattat det? Så började han prata om att Guds finger hade uppenbarat sig som varning för mänskligheten.

Det tog Mina närapå en timma att lirka ur Bergman vad som hade hänt. Sedan frågade Mina honom om han var beväpnad och han sade att han alltid hade en kniv med sig, för att det har varje skogsmänniska och det behöver man för att rensa svamp och skära av kvistar och grenar, men även för att skära eventuell mat i bitar, om man nu hade någon mat. Han hade dock inte kniven med sig in, utan berättade att polisen redan hade omhändertagit den. På beskrivningen lät det emellertid som om det skulle ha varit fråga om en vanlig morakniv eller fiskkniv.

Däremot förnekade han alldeles bestämt att han skulle ha hotat socialtanterna med kniv. Det enda han hade gjort var att skrika och gapa och försöka slå sönder rutan i pansarglaset med en sten. Han tyckte poliserna var rätt så schyssta, för att han hade fått åka bil till psykakuten och han menade att de hade kunnat tvinga honom att löpa gatlopp dit också och kört bredvid och piskat honom, så det tyckte han var renhårigt och det var rätt så kul att få åka bil. Det var ganska så länge sedan sist. Mina bedömde att han genom sin rädsla eventuellt skulle kunna vara farlig för sig själv eller andra och i och med det, gick det att använda tvångslagstiftningen för att tvångsvårda Bergman inom lås och bom ytterligare en period.

Han hade lugnat sig under samtalet, men Mina öppnade ändå dörren ut mot korridoren där poliserna satt och talade om för dem att Bergman skulle stanna kvar lite grann på psykkliniken. Bergman protesterade och ville åka med hem omedelbart, men Mina pratade lugnande med honom.

"Här är go'a sängar och vi har bra mat också." Mina var bestämd, men lät mjuk på rösten för att inte provocera honom i onödan. Jo, det kunde han hålla med om, det hade han upplevt förut, så det visste han att det stämde. Till slut krävde han att man åtminstone hämtade dit Sigge också. Mina lämnade övervakningen av honom till poliserna och gick för att hämta jourläkaren som hon bad skriva in Bergman och lägga in honom på psykkliniken för tvångsvård. Så rusade hon vidare mot andra uppgifter.