En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

I skymundan

I skymundan

Joel hade snabbt bestämt sig för att ta ett nytt förhör med Sussi Winka. Hon hade glidit i skymundan ett tag, men genom sin koppling till Falköping där hennes mamma fortfarande bodde, ville han prata med henne om smycket som föreställde Ållebergsryttaren. Borde han prata med mamman också? Nå, det fick bli en senare fråga, som han tänkte ta ställning till när han först pratat med Sussi.

Linder ville dessutom prata med Bergman, men insåg att det inte skulle nytta något till att söka honom per telefon eller kalla honom till polishuset för förhör, så han tog med sig Pettersson och fortsatte från tankstationen där han faktiskt fått tag på tulpaner att ta med hem till Annika, och vidare till det serviceboende där Bergman nu befann sig. Bergman var på gott humör, men kunde inte lämna fler upplysningar nu än tidigare eller också ville han inte. Oavsett vilken orsaken var gick det inte att få ur honom fler upplysningar.

Onsdag den 26 april

Tillvaron krackelerar

Tack och lov hade Mette Mordin, sekreteraren, redan hunnit in. Linder talade om för henne att han skulle komma tillbaka om en stund igen. Hon rynkade på ögonbrynen, men han låtsades inte se det utan stack iväg. Inte riktigt fint att dyka upp mitt i morgonbestyren, men överraskningsmomentet kunde vara betydelsefullt. Linder haffade mycket riktigt Sussi vid frukostbordet. Anton hade tydligen redan ätit och låg på magen på en ljusblå bomullsfilt på köksgolvet medan Sussi hade en halväten limpmacka på tallriken och en trekvarts kopp kaffe framför sig. Mannen i huset, Patrik var det väl han hette, hade tydligen redan hunnit iväg.

Linder tackade nej till både te och kaffe och förklarade att han ville fatta sig kort. Han tog fram smycket som föreställde Ållebergsryttaren och frågade om hon kände igen det. Det undgick honom inte att Sussi tittade storögt, som om hon inte riktigt begrep vad det var hon såg.

"Det är säkert många som har såna, de finns att köpa i Falköping", svarade hon lite tveksamt. "Flera olika guldsmedsaffärer har dem.

Jo, det visste Linder redan, det hade deras egna efterforskningar visat.

"Men känner du möjligen igen just det här smycket? Vet du någon som hade ett sådant?"

Efter mycket tvekan svarade Sussi att hon faktiskt hade gett Patrik ett liknande smycke för något år sedan, men hon hade inget särskilt kännetecken och kunde alltså inte veta om det var hans eller någon annans.

"Ingen annan som har ett sådant?" frågade Linder.

"Men var ...?" undrade hon.

Det svarade Linder inte på. Han tackade för sig och åkte iväg till dagens andra uppgifter. Jaså minsann, det kunde finnas en koppling här. Skör måhända, men om det var Patriks, borde det väl finnas fingeravtryck, lite tur får man väl ha, tänkte han. Nå, det fick de ombesörja med det snaraste. Han ville helst få detta klart före valborgshelgen som nalkades med sjumilasprång.

Inte i lådan

Så hemskt! Sussi drog hastigt in luft genom näsan några gånger fastän hon inte var snuvig. Bli förhörd som om hon var en brottsling. Och vad i all världen menade de med den där Ållebergsryttaren? De måste ha hittat den utanför Coop på något sätt. Men tänk om den verkligen var Patriks? Hur hade den hamnat där? Såvida de inte hittat den på framsidan förstås, om Patrik tappat den när han var där och handlade? Men hon fick inte gå händelserna i förväg, först måste hon ta reda på om Patrik hade sitt ryttarsmycke kvar eller inte. Hon hade snabbt rusat in i sovrummet och tittat efter i lådan där han brukade ha lite smågrejor, men där låg det inte. Så klart att han hade det på sig. Det måste han bara ha. Visst skulle han ha talat om för henne om han tappat det? Att ta reda på om han hade smycket var inte svårt, det skulle hon snart märka när hon kramade om honom när han kom hem från jobbet.

Men hur i all världen skulle hon kunna säga något om han inte hade det på sig? Om han inte hade kvar smycket? Fast äsch, det fanns hur många sådana smycken som helst. Hur var hon egentligen funtad som kunde börja misstänka sin sambo för både det ena och det andra så där med en gång och utan egentlig orsak. Vad var det som hade hänt med hennes lilla familj?

Det var som om hela deras tillvaro höll på att krackelera sen hon hade hittat det där fingret. Som om det fört med sig en förbannelse. Sussi var inte skrockfull i vanliga fall, men nu hade alla möjliga konstiga tankar börjat smyga sig över henne. De dök bara upp ur tomma luften.

Nej, hon måste naturligtvis ringa Patrik, det fick bära eller brista. Hon tog beslutsamt telefonluren men tappade skeden hon höll i andra handen och ryckte till av ljudet när den slog i golvet.