En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Fredag den 7 april - Mardröm

Fredag den 7 april

Mardröm

Lars Moberg iddes inte vänta på den gammaldags stånkande hissen utan tog trapporna ner. Kontoret låg på tredje våningen. Det var visserligen centralt beläget, men kanske inte direkt bekvämt. Det var dock det bästa Lars hade kunnat få tag på till en rimlig hyra. Han tog inte trapporna lika fort som han brukade utan gick mer eftertänksamt och letade samtidigt automatiskt med handen i rockfickan efter bilnycklarna. Ytterdörren var låst som den skulle, han vred om det lilla vredet och öppnade dörren, men märkte att någon var på väg in samtidigt som han gick ut. Han tänkte att egentligen var detta ett ofog att folk som inte hade där att göra ibland stod och mer eller mindre lurpassade precis vid dörren för att kunna smita in när någon gick ut, men personen kom väl på bättre tankar eftersom han verkade vända om.

Utan att han riktigt kunde förklara hur det gick till kände Lars något hårt i sidan och en röst som viskade i hans öra.

"Håll tyst och följ med här. Försök inga konster för då blir det värst för dig själv!"

Det hela hade en lite overklig prägel över sig men det hårda föremålet i sidan var verkligt nog, och det slöt dessutom till ytterligare en man på andra sidan och Lars hade en känsla av att någon gick snett bakom också. Han insåg att han inte hade stora möjligheter att klara av att rymma, utan följde med i hopp att kunna slingra sig undan.

"Håll käft och se glad ut", var det någon som sade när han började fråga vad det gällde. Han hade inte mycket till val mer än att försöka göra just detta. De sneddade om hörnet och kom ner på Österlånggatan där han föstes in i en bil. Männen som hade shanghajat honom försökte inte dölja sina ansikten och på något sätt gjorde det honom väldigt rädd. Så pass hade han i alla fall lärt sig av amerikansk TV att bovarna alltid dolde sina ansikten för att inte bli igenkända av sina offer. Om de tänkte låta offret leva, vill säga. Det var det där som skrämde honom så mycket att tankarna väjde undan och gled iväg åt ett annat håll. Efter dialekten att döma var de svenskar och såg ut att vara det också. Tydlig boråsdialekt, om man skulle vara noga. Väl inne i bilen fick han sitta i baksätet med en vakt på vardera sidan medan den tredje satte sig i förarsätet och försiktigt svängde ut på vägbanan, som för att inte ådra sig andras uppmärksamhet.

Livlina

Lena kände hur irritationen växte. Egentligen var hon för rastlös för att kunna ägna sig åt matlagning på någon högre nivå, men i dag hade hon föresatt sig att laga en god middag till sig och Lars. Inte för att det var någon bemärkelsedag, utan kanske lite mer av undertryckt rädsla för att de höll på att glida isär.

Som fastighetsmäklare var Lars ofta ute och åkte och visade olika objekt för kunder och som hans hustru var Lena också mycket väl medveten om att han hade en ny, nja, åtminstone vacker, sekreterare på kontoret. I och för sig ville hon lita på sin man, men då och då kröp misstankarna fram. Varje gång slog hon ner på dem lika effektivt som en uggla ljudlöst seglar ner och fångar upp en mus och tar den med sig bort, för att sedan kunna äta upp den i lugn och ro.

Lena skämdes över sina tankar, hon kunde knappast erkänna det för sig själv en gång. Det var som något fult, något som smutsade ner henne, som kletade fast och som hon var generad över och fick dåligt samvete av. Hon, som skulle vara den lojala hustrun, gick här och misstänkte sin man för både det ena och det andra. Hon våndades och slet med sig själv och sina tankar. Det föll henne inte in att tankarna skulle kunna vara sanna eller berättigade, utan hon lade hela skulden på sig själv, det var hon som hade fula snedvridna tankar, det var hon som inte kunde styra sin fantasi, det var hon som inte var tillräckligt lojal mot sin man, det var hon som gjorde fel genom att vara misstänksam. Det var fult att vara misstänksam! Jättefult!

Hon hade hört om väninnor som gick igenom männens fickor, andra som letade genom handskfacket i bilen när han hade varit borta, som letade igenom skrivbordslådor och portföljer. För att inte tala om hur de kollade mobilen.

Lena hade lovat sig själv heligt och dyrt att det skulle hon aldrig nedlåta sig till, hon skulle lita på sin man, för hur skulle de annars kunna fortsätta med att ha ett bra förhållande tillsammans? Om inte tilliten fanns där, om man inte hade förtroende för varandra, vad hade man då att bygga på?

Hon hade skickat iväg ungarna till mormor och morfar på landet, om man nu kunde kalla Målsryd detta. Hon hade varit glad när hon berättade för Lars att i dag skulle hon laga en liten festmiddag, så där en vanlig vardag, utan egentlig orsak eller anledning. Han verkade vara med på noterna, han såg glad ut han också och lovade komma hem i tid. Nu stod bordet dukat, maten var färdig och hon väntade. Hon vankade upp och ner, fram och tillbaka i huset och kände sig bara väldigt rastlös och orolig. När en halvtimma hade gått försökte hon nå honom på hans mobiltelefon, men den var avstängd.

Efter ytterligare en stunds vankande gjorde hon i ordning en kopp kaffe och satte sig i burspråket mot trädgården och tittade ut. Nej, hon satte sig inte så att hon kunde se gatan, det hörde också till hennes principer, något hon ville hålla sig alldeles för god för.