En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Att skära av en hals går fort

Att skära av en hals går fort

Under det året som gått hade Lena inte lagt märke till någonting konstigt runt huset eller i trädgården. Hon var annars sådan att om någonting rubbades från sin bestämda plats brukade hon lägga märke till det med en gång, även om hon inte letade och inte tänkte på det, utan det var något som skedde omedvetet. Men nu i år när dagsmejan hade börjat och en del av marsregnen hade gjort att snön smält undan fläckvis hade hon varit ute flera gånger för att se om inte snödropparna skulle sticka upp snart i rabatten.

Hon lade märke till att rosenbågen hade ramlat omkull och hon gick dit för att resa upp den. Rosenbågen var lite skranglig i sig, varför Lars hade satt två vita stolpar som såg ut som grindstolpar och han hade tänkt skruva fast bågen mot de här stolparna för att ge den extra stadga som skulle behövas när rosen växte upp och blev tung. Förra året hade han inte hunnit med det, utan hon hade i stället använt sig av vita hushållssnören i plast och knutit tre snören om varje stolpe och det av rosenbågens ben som stod närmast stolpen.

När hon nu kom närmare kände hon åter igen den där förundran stiga upp inom sig. Hur hade en lätt båge av plastat armeringsjärn, som inte utgjort något vindfång alls kunnat blåsa omkull? När hon kom närmare såg hon också att ena benet var vinklat som om någon vräkt omkull rosenbågen med stor kraft. Det var fortfarande tjäle i jorden och den hade varit ganska rejält nedkörd, i alla fall några decimeter.

Hon försökte först rycka upp hela bågen, men de andra benen satt så hårt fast i marken att hon inte lyckades. Hon reste upp bågen, lyckades med nöd och näppe räta ut det böjda benet och ställde den plats igen. På grund av tjälen förmådde hon inte trycka ner den, men tänkte att den inte skulle få blåsa omkull igen, utan gick in efter vita hushållssnören och en sax och knöt återigen fast bågen mot de två vita grindstolparna.

Det var när hon höll på med det som hon noterade att det låg vita snörstumpar i gräset. Hon tog upp dem lite förundrat. Hon hade knutit dem med en prydlig rosett för att lätt kunna knyta upp dem när Lars väl fick sig till att skruva dit dem med hjälp av någon liten metallbit eller vad han hade tänkt att använda. Hon hade knutit tre snören per stolpe och alla sex låg i gräset nedanför. Hon plockade upp dem och såg till sin förundran att rosetten var orörd och i stället verkade snöret avklippt tvärt av. Det hade inte slitits av, inte dragits sönder, inte nötts av, inga fransiga kanter, utan det var precis tvärt avklippt.

Hon stoppade dem i fickan och började få en otäck smygande känsla i magen och kände att skinnet liksom knottrade sig när insikten långsamt gick upp för henne att det nog inte var troligt att någon gick omkring med en sax i fickan, utan någon måste ha skurit av snörena med en kniv. På samma sätt som när det gällde markisväven i hammocken.

Någon måste ha gått omkring med en kniv, en vass kniv i hennes trädgård. När hon kom in satte hon sig bara och stirrade, visste inte vad hon skulle göra. Vem skulle hon kunna prata med? Inte kunde man ringa polisen och säga att man kände sig hotad av att man hade hittat några snörstumpar i trädgårdslandet? Det verkade utstuderat och riktat, som en avsiktlig förstörelse, något planerat. Inte bara något ofog som man gör av impuls eller förstörelselusta i fyllan och villan en natt. Men vem kunde vilja henne illa? Vem kunde vilja hennes familj något illa? Att skada dem? Och burit sitt hat så länge, som om de olika händelserna hängde samman?

Hon stirrade rakt ut i mörkret så länge att ögonen blev alldeles torra, hon blinkade inte, det var som om reflexen frusit och stelnat. Tänk om det verkligen hade varit någon form av varning? Tänk om varningen hade varit riktad till Lars och så hade hon inte sagt någonting till honom? Tänk om hon var skyldig till att han nu hade blivit mördad? Tänk om det var hennes fel? Och den som lämnat sitt visitkort växte i hennes inre till en vålnad, ett monster som blev mer skrämmande än Dracula eller en levande tiger och mer otäckt för varje darrande andetag hon tog. Visst var hon säker här och nu för stunden i sina föräldrars hus, men vad var det och vem var det som ville henne eller Lars illa och varför?

Varför hade någon behov av att lämna den sortens visitkort för att skrämmas, för att skapa ångest? Plötsligt kändes det som något mycket farligt.

Hade det samband med att Lars blivit mördad eller hade det ändå på något sätt i samband med henne själv? Men vem skulle vara arg på henne och varför? Hon hade inte gjort något som kunde förarga någon, hon ville inte stöta sig med någon annan, aldrig någonsin. Men det hade inte Lars heller.

Å andra sidan hade hon lagt märke till både den sönderskurna hammocken för ett år sedan och nu snörena och den kullvräkta rosenbågen och hon hade hållit tyst om det för att hon inte trodde att det var viktigt. Tänk om han hade gjort likadant? Hade han också stött på något som egentligen var en varning, och inte sagt något för att inte oroa henne? Hade det kanske hänt ännu fler sådana här incidenter som inte hon kände till?

Hur, hade hon tänkt, hur kan man få beskydd eller ens be om hjälp när hotet är så diffust att ingen annan mer än man själv uppfattar det? Hade hon försökt ringa polisen och sagt att hon kände sig hotat till livet för att någon skurit av ett vitt hushållssnöre i hennes trädgård hade de säkert fått sig ett gott skratt, det var hon säker på. Hon avskydde när andra klappade henne lite nedlåtande på axeln och sade "såja lilla gumman, såja, ta det lugnt nu, ta det bara lugnt." Hur kan man ta det lugnt när det är ens eget liv det gäller? Om handen är tillräckligt snabb och kniven tillräckligt vass går det precis lika fort att skära av en hals som att skära av ett snöre. Hur får man skydd? Hur får man hjälp? Vart vänder man sig?

Det hela hade pågått över en lång tid, först hammocken för ett år sedan och nu detta och till slut hade Lars blivit mördad. Kanske inte var det hela inte över ännu, kanske svävade hon i fara, kanske barnen också! Så långt vågade hon knappast tänka.

Nu fanns inte tid att vara svag och rädd. I stället var hon tvungen att spotta i nävarna. Hon kunde inte vända sig till polisen, inte till någon människa i hela världen. Vem hon än försökte beskriva detta för skulle förmodligen betrakta henne som fånig och överspänd eller en riktig sjåpagås, nervös efter makens bortgång, en gnällspik som förstorade upp saker och ting och blåste upp små ärtor till hela zeppelinare. Det gick inte. Hon var tvungen att på något sätt hoppa över sorgen, skärpa hjärnan och ta saker och ting i egna händer. Och tänka klart – kristallklart – och tvinga sig att fatta viktiga beslut och att gå till grunden med det här. Åh gode Gud, hur skulle hon orka? Hon hulkade och grät där på sin mors soffa, nerbäddad mellan broderade lakan med handvirkad spets ur moderns sparade och i det närmaste orörda brudkista.

Hon tyckte inte om att gråta. Även om hon kände sig lättad i själen tyckte hon inte om att vara tung och trögtänkt i huvudet, speciellt inte nu när viktiga beslut måste fattas.

Lena hade ett allvarligt samtal med sin far och frågade honom om inte barnen kunde få vara kvar hos honom. Hon skyllde på att det fanns många sorgliga minnen i huset och att hon ville få städa ut Lars saker i lugn och ro, utan att oroa barnen. Och han lovade genast att köra flickorna, som nu var 7 och 9 år gamla, till skolan och hämta dem efter skolans slut, det var inget problem. Han var bara glad över att på något sätt kunna ställa upp och hjälpa till och finnas till hands.