En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Vaniljhjärtan

Vaniljhjärtan

Jämfört med lilla Falköping var Borås rena storstaden för moster Sonja, som kommit på en av sina snabbvisiter till Mina. Hon tyckte om att promenera omkring lite i staden och fönstershoppa, som hon kallade det. Det piggade upp att se något nytt i butiksfönstren, titta på folk och bara strosa runt i största allmänhet.

Hon såg några män komma ut ur en portgång och reagerade inte just på det, men det som ådrog sig hennes uppmärksamhet var att det verkade som om en fjärde man smög efter. Om han stått och lurpassat längre bort visste hon inte, men det såg helt klart mystiskt ut. Hon skrattade till för sig själv och tänkte att hon nog sett för många kriminalserier på TV. Hela staden var full av folk och det var en ren omöjlighet att ingen skulle råka gå efter någon annan både här och där. Bara hon inte gick och blev paranoid på gamla dagar.

Plötsligt fick hon syn på en snygg blomster-uppsättning i ett skyltfönster och stannade fundersamt. Jaså, det var så det skulle se ut nu, några grässtrån som spretade mitt i alltihop ... jaa, det var snyggt om man gillade den typen av effekter. Själv var hon nog en aning för gammalmodig och tyckte bättre om en vanlig bukett med vilda ängsblommor eller en vas med några avklippta doftande rosor ur en egen trädgård. Men tack och lov var det ännu tillåtet att ha sin egen smak åtminstone när det gällde enkla vardagsting som blomsteruppsättningar och dekorationer, tänkte hon och beslutade i samma ögonblick sig för att köpa med vaniljhjärtan hem till kaffet. Visst brukade Mina hålla vikten genom att försöka låta bli kakor och annat sött, men ibland måste man få göra undantag tänkte Sonja. Annars blev livet för trist.

Tankar 3: En sten i skon

Ja, vem vill egentligen ha en sten i skon? Det vore mycket lättare och bekvämare utan. Att helt enkelt kunna slippa proceduren med att ta av sig skon för att skaka ur den, slippa omaket, slippa lägga ner tid på det. Men tyvärr är det så ibland att objudna gäster är objudna och en oönskad sten i skon är oönskad, onödig och alldeles omöjlig att låta vara kvar. Om man stannar och slutar gå, känner man den kanske inte. Kanske kan man gå några steg innan den ger sig tillkänna igen. Men man vet om att den finns där och även om den för ögonblicket inte skaver under foten, ger den ändå en slags mental irritation. Man glömmer aldrig – inte ens för en sekund – att den finns där.

Tisdag den 11 aprilLitensinnesundersökning

Mina Carlsson tuggade tankfullt på en tandpetare medan hon startade upp datorn för att förbereda dagens arbete och hon var så djupt inne i sina tankar att hon inte märkte att det hade ringt förrän hon satt med telefonluren i handen och hörde en röst som ropade hallå i andra ändan.

"Carlsson här", svarade hon, eftersom hon hade känt igen rösten på sekreteraren från Rättspsyk i Göteborg och anade vad samtalet gällde. Lika säker var hon på att hon själv blev igenkänd med en gång, trots den knapphändiga och något korthuggna presentationen. Visst var det som hon hade trott, Tingsrätten i Borås hade bett om en P7:a, yrkesjargongen för en läkarundersökning enligt 7 § personutredningslagen eller den "lilla sinnes-undersökningen" som den ibland kallades i pressen, och Gunilla, sekreteraren på Rättspsyk, undrade om Mina hann göra den.

"När skall den vara färdig?" undrade Mina, väl medveten om att det oftast var bråttom när det gällde häktade, och började samtidigt bläddra fram i almanackan.

"Jo, det skall väl gå, även om det är väldigt snålt med tid ..."

"Bra, då antecknar jag det här ..."

"Du, vad är det för G-nummer på den? Lika bra jag får det med en gång ..."

"Visst, jag tar fram det på datorn med en gång, det ser ut att bli registreringsnummer G15-0099."

"Bra! Ber du Tingsrätten att faxa över förord-nandet till mig redan i dag och ser till att få handlingarna på lådan så jag har dem i morgon? Du, påminn om Frivårdens yttrande också, så att jag får in det i tid, är du snäll!"

"Visst!"

"Finemang! Ha dé!"

Jaha, där rök den helgen, som egentligen var vikt till en kombination av vila och att sortera i de pappershögar som hade en tendens att sprida ut sig över hela bostaden. Lika bra att sätta igång tänkte hon och såg att hon skulle hinna med ett första samtal med den häktade precis lagom efter arbetstidens slut, och det skulle ändå inte behöva bli sent.

Sagt och gjort, hon ringde upp häktet och frågade om det gick bra att komma vid 17-tiden och som vanligt var det inga problem. Det brukade det inte heller vara vid den tiden på dygnet, ganska säkert egentligen att den häktade inte satt upptagen med advokatbesök eller annat nu på eftermiddagen, utan hon kunde få utföra sitt uppdrag i lugn och ro. Ibland hände det att man blev tvungen att flytta interner och att fågeln ofrivilligt var utflugen när hon tänkt göra undersökningen, därför brukade Mina alltid ringa häktet i förväg för att fråga om det gick bra att hon kom. Och den här gången gick det bra.

Dagen rullade på utan att hon hann tänka på häktet en gång, förrän hon satte sig i bilen och började fundera över var i all världen hon skulle kunna hitta en parkeringsplats. Det var alltid svårt i innerstaden och just i dag verkade det helt hopplöst, men till slut hittade Mina en ledig ruta intill Gustav Adolfkyrkan. Det blev en bit att gå, men hon fick trösta sig med att det var nyttigt med motion. Duggade gjorde det visst också, men hade inte farmor sagt någon gång att det var nyttigt för hyn? Det var länge sedan farmor gick bort, men hennes finurliga ord och förnumstiga kommentarer levde än.