En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

Typiskt karlar!

Typiskt karlar!

Hastigt plockade Mina upp de varor hon hade handlat ur plastpåsen och ställde in dem i kylskåpet. Inom loppet av bara några dagar hade hon nu hört talas om avskurna fingrar från flera olika personer.

Man kunde ändå inte låta bli att undra om det fanns något samband mellan Bennys rädsla och det finger som hade hittats. Kunde det möjligen vara så att det var samma gäng som var i farten? Inte lätt att veta men det var klart att hade de satt i system att ragga kurirer eller skaffa sig snabbinkomster genom att "hjälpa" killar som spelat slut på sina pengar på kasinot, borde det väl förr eller senare dyka upp antingen avskurna fingrar eller också döda kroppar utan fingrar. Ja, eller möjligtvis bara döda kroppar då.

Mina beslutade sig för att ringa upp Joel Linder och prata med honom om att rykten hade börjat cirkulera. Han blev inte speciellt oroad utan förklarade att man nu hade beslutat sig för att släppa nyheten, den skulle komma ut i pressen vilket ögonblick som helst i alla fall. Eftersom han lät lite hes förmanade Mina honom att gå hem, dricka något varmt och vira en halsduk om halsen så att han inte blev förkyld om han inte redan var det. För att inte tala om gamlamormors huskur som bestod av varm mjölk med honung i ...

"Ja det ordnar sig nog skall du se, jag har inte tid med någon förkylning nu." Han skrattade till lite.

Och Mina tänkte typiskt karlar, medan hon gick ut i köket för att borsta potatis till middagen.

Spekulationer

Aftonbladet hade hunnit före Expressen i kapplöpningen och var först med nyheten som på skärtorsdagen braskade ut från löpsedlarna. Märkligt egentligen att det gått att hålla hemligt så här länge, det måste ses som en bragd. Det skrevs om finger i korvpaket och diverse långrandiga teorier om varifrån fingret kom, och sedan ett reportage om att polisen nu letade efter en tillhörande död kropp.

Det är märkligt hur tidningarna kan spekulera och göra en hel kudde av ett enda dun, tänkte Linder. Fast i det här fallet var det önskvärt att nyheten kom ut, det hade pressavdelningen i och för sig skött snyggt. Det kändes lite pinsamt att erkänna att de fortfarande stod och stampade, man visste inte mycket mer om fingret eller vem det egentligen tillhörde, nu än tidigare.

Ingen hade anmält ett förlorat finger, ingen hade hört av sig till hittegodsavdelningen, nej, den vitsen var dålig, det erkände han för sig själv, men just detta att ingen hade hört av sig, att det inte hade kommit fram några som helst uppgifter om någon skada, gjorde att han alltmer började luta mot att det faktiskt rörde sig om ett brott. Hade det varit en alldeles normal olycka borde det om inte annat funnits med i tidningarna som en tårdrypande snyfthistoria. Det var inte alls bra det här och det var obehagligt att famla i mörker, att inte ha en enda liten ledtråd, att faktiskt inte ens veta var fingret kom ifrån.

Man fick väl ändå utgå ifrån att det inte var insmugglat från utlandet, utan att det hade tillhört någon i Sverige och naturligtvis någon i Boråstrakten i alla fall, annars skulle det vara för långsökt att fingret dök upp i en korvpaket i en av de större affärs-kedjorna i Borås. Fortfarande hade ingen anmält någon annan som försvunnen och inget lik med skottskadat huvud hade hittats, inte heller någon övergiven bil med krossade rutor och blodstänk och annat man kunde föreställa sig skulle finnas.