En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)

En hund begraven

En hund begraven

Siv Lundgren hade tid att följa med Joel Linder ut till Målsryd för att prata med Lars Mobergs svärföräldrar. Joel fick nära till hemmet i Målsryd och skulle kanske hinna hem i tid till middagen för en gångs skull. Lundgren kunde ta "firmabilen" tillbaka till Borås efteråt.

Kunde verkligen Lars Moberg ha varit så skötsam och ordentlig som han beskrevs eller fanns här en hund begraven? I så fall var svärföräldrarna kanske mer benägna att berätta än andra. Dessutom kunde Joel och Siv försöka få tid att byta några ord med Lena igen och höra om hon kommit på något mer.

En bakväg till sitt gryt

"Atlet" stod det i versaler ovanför glasdörren när Hasse Norlin och Åke Pettersson kom fram till en av stadens populäraste träningslokaler och det var inte svårt att begripa att ägaren tänkte sig att alla som kom dit skulle vilja bli vältränade. Dörren gick på skenor och gled upp åt sidan och släppte in dem i trapphallen på framsidan av suterränghuset. De gick betong-trappan upp, en aning nyfikna, eftersom ingen av dem varit där förut. Norlin brukade träna ibland på Björcks Motionsstudio som låg på Gustav Adolfsgatan och nära till polishuset, men Pettersson föredrog vanligen en bok om veteranbilar och soffan framför att gå på gym.

Väl uppe möttes de först av ett gigantiskt white-board där olika träningspass och erbjudanden fanns uppskrivna med anvisningar på tider, lokaler och vem som skulle hålla i träningen. Smart, tänkte Pettersson, lätt att uppdatera. De svängde åt vänster och upptäckte att korridoren var T-formad och endast lätt avskärmad mot den egentliga träningshallen. Man kunde knappast tala om korridor. De utforskade den högra korridoren först och hittade dörrar till några mindre träningslokaler, till ett omklädningsrum för kvinnor samt en dörr som gick ut i markhöjd till en parkeringsplats på baksidan.

"Jaja", muttrade Pettersson, både rävar och gräv-lingar ser till att ha minst en bakväg till sina gryt.

De vände och gick åt vänster i stället och kunde se in mot den stora träningslokalen. Längst bort i korridorens hörn fanns en receptionsdisk. När de närmade sig såg de att receptionisten, en ung kille med spretigt hår, verkade strängt upptagen framför en datorskärm. Han tittade emellertid upp, visade alla tänderna i ett förmodat kundvänligt leende som dock bleknade när han fick klart för sig att de ville tala med gymets ägare Alois Vidic och inte beställa ett medlemskap.

De fick i alla fall med sig informationen om att man kunde få ett kostnadsfritt träningspass på försök, sedan var det medlemsavgift som betalades kvartalsvis via autogiro som gällde. Då kunde man få träna precis hur mycket man ville. Det var också "väldigt förmånligt" att medlemskapet förnyades automatiskt. Man behövde aldrig oroa sig för att plötsligt stå framför en stängd dörr. Jojo, tänkte Norlin, har man väl en gång fångats i deras garn blir det nog svårt att hoppa av och sluta betala. Att ha autogiro som krav för att få vara med, det lät inte klokt, bara business och inte minsta fläkt av folkhälsotänkande.

De fick lov att gå in i lokalen och gick mot mannen som skulle vara den efterfrågade ägaren. Receptionisten hade visat dem på en ganska kort man i svarta tajta byxor, svart T-shirt och ett rejält tilltaget guldhalsband om halsen. Mannen stod och pratade med några andra i lättare träningskläder borta vid tyngdlyftningsgrejorna.

Mannen i svart hade sett dem komma och närmade sig med ett leende som konkurrerade ut receptionistens.

"Alois Vidic", presenterade han sig, "men kalla mig Alois. Vad kan jag hjälpa till med?"

Pettersson var den som fick föra ordet och förklarade att man utredde mordet på Lars Moberg och undrade om han brukade vara där ofta. Det visste inte Alois, men förklarade att det lätt gick att kolla i deras inloggningsregister. Han kom dock väl ihåg Lars Moberg, som var ganska känd i Borås, eftersom han var fastighetsmäklare – även om Alois inte själv använt sig av hans tjänster. Alois log ursäktande och höjde axlarna i en beklagande gest. Han hade för sig att Lars Moberg brukade komma ensam och vanligen på lunchen eller sent på eftermiddagen, mer sällan tidiga morgnar eller sena kvällar. Samtalet blev ganska kort och snart satt Norlin och Pettersson i bilen på väg mot polishuset igen.

"Det där gav inte mycket", tyckte Pettersson och lät grinig på rösten, "och mycket smycken, lull-lull och dingeldang hade han hängt på sig, som den värsta revyprimadonna."

"Absolut", kontrade Norlin, "synd att han inte hade mer att berätta. Det hade varit roligare att få komma tillbaka med kollekt i håven."