~ • INSANE • ~

Kapitel 15 - Allt har sitt slut

Williams perspektiv:

Dörren öppnades och jag kunde se Eriks ansikte. Fan. Han tittade runt under en bråkdels sekund och konstaterade att jag var ensam. Jag började springa och han sprang efter mig. Erik var visserligen efter mig nu men jag tvivlade inte en sekund på att Olivia var fullt kapabel att döda Katsa själv.

*

Katsas perspektiv:

"Hur tänkte du ärva en förmögenhet nu?"

Frågade jag triumferande. Hon gick fram till ett skåp och öppnade det. Det kändes som att stegen ekade. Hennes självsäkerhet och lugn var inte överdrivet på något sätt. Och det var det som gjorde henne så skrämmande. Man kunde känna hennes närvaro flöda genom rummet. Med klackar blev hon lång, mycket längre än mig. Jag hatar att erkänna det men hon är verkligen bra. Så förbannat bra på det mentala spelet, att få någon ur balans. Oavsett om hon är i underläge eller inte. Nu hade hon tagit upp en skalpell som hon höll alldeles för löst i handen. Ändå så var det som att det var en del av henne. Hon måste vara van vid att ha vapen i hand.

"Det är ganska enkelt faktiskt. Du är den enda som står i vägen, och det kommer du inte göra länge till."

Fel. Hon hade missat en viktig del. William hade förmodligen redan kallat på förstärkning och han måste ha listat ut nu vem som egentligen låg bakom allt det här.
Hon flinade nöjt när hon inte fick något svar:

"Jag beundrar din hängivenhet. Det är någonting jag aldrig kommer glömma."

Sedan tog hon ett steg framåt, men det var inte hotfullt. Det gjorde henne inte mindre skrämmande dock. Men jag hade märkt en sak som kanske skulle få henne att tveka. Och just nu behövde jag använda alla vapen jag hade för att försöka dra ut på tiden. För utan skadad höft eller inte så var hon överlägset bättre än mig när det gällde närstrid.

"Jag beundrade dig också. Jag beundrade din intelligens. Men jag vet nu att det faktiskt inte är du. Det har aldrig varit du."

Hon stannade. I början hade jag varit övertygad om att det varit hon som dragit i trådarna. Men just nu under de senaste sekunderna hade hon avslöjat sig. Olivia var en fantastik skådespelerska och manipulatör. Men jag hade sett henne tveka.

"Det var inte Erik som sköt mig eller hur?"

Jag tog upp en sax på bordet och kastade den emot henne. Hon höll fortfarande skalpellen i höger hand. Så hon höjde vänster hand istället och fångade saxen utan att blinka. Först var hon tyst en stund men sedan började hon le.

"Vem skulle annars ha gjort det?"

Olivia var inte dum. Men hon var inte smartare än mig. Jag flinade tillbaka:

"Det var du."

*

Williams perspektiv:

Jag rusade in i ett sjukrum och gömde mig bakom ett skåp. Allt jag kunde göra var att springa. Till min förvåning så hörde jag inte dörren öppnas. Det tog en stund innan ett ljud hördes överhuvudtaget. Allt som hördes var den tickande klockan på väggen som fick tiden att gå så mycket långsammare. Jag vet inte hur länge jag stod där, tryckt bakom skåpet med bultande hjärta. Lyset tändes och fotsteg ljöd mot det kalla golvet. Jag knep ihop ögonen och pressade ihop läpparna när dörren öppnades. Han rörde sig igenom rummet och jag kunde höra draperier dras åt sidan. Tillslut nådde han fram till skåpet. Jag kunde höra hur skåpdörrarna öppnades och det kändes som att mitt bankande hjärta hördes lika tydligt som en trumma. En hand grabbade tag i min arm och drog ut mig i ett järngrepp.