~ • INSANE • ~

Kapitel 2 - Djävulen

Katsas perspektiv:

Jag slog handen på tutan i frustration. Skit också! Just nu, just nu behövde biljävlarna krascha. Det är ju för fan den smalaste vägen någonsin! Med en suck insåg jag att det nog var precis därför de hade kraschat från första början. Jag la huvudet i handen och tog ett djupt andetag i ett försök att behålla lugnet. Det varade inte särskilt länge.

Jag knäppte istället irriterat loss bilbältet och ryckte upp bildörren. Frustrerat smällde jag sen igen den men hann knappt ta två steg innan jag tvingades vända om: Bilnycklarna. Jag ryckte upp bildörren igen, slet åt mig nycklarna som fortfarande satt i, och drämde igen den ännu hårdare än förut. En man i gul väst gick runt och pratade med folk genom bilrutorna. Jag marscherade fram till honom.

"Hur länge kommer vi tvingas stå här?"

Han tittade upp, sedan bakåt på bilarna som de försökte flytta ur vägen, och sedan tillbaka på mig igen.

"Att döma på skadorna skulle jag säga ungefär en halvtimme. Möjligen 45 minuter."

"Finns det inget sätt att ta sig till stan? Ingen buss?"

"Hela vägen är avspärrad-"

"Jag har bråttom!"

Han suckade och höll upp handen.

"Jag förstår det, men tyvärr finns det inget vi kan göra åt saken."

Jag tog några steg bakåt och drog en hand genom håret. Fan, fan, fan, fan, fan! Helvetes jävla-... Plötsligt fick jag syn på skogen. Och ännu viktigare; en stig som ledde in i den. Jag tvärvände och gick fram till mannen i gul väst igen.

"Vart leder den där?"

Jag pekade på stigen. Han kliade sig i nacken.

"Till en tågstation tror jag. Den har stått öde i flera år."

"Finns det en motorväg i närheten?"

"Jag skulle tro att 6:an är ansluten till en motorväg som ligger i närheten."

"Hur lång tid tar det?"

Han skrattade.

"Du var mig en otålig en."

Jag glodde på honom irriterat.

"Hur länge?"

"Tio minuter. Kanske tjugo."

"Tack!"

Jag spottade nästan ut ordet. Den här storyn kan bli det bästa som kommer dyka upp på länge, och det ska inte någon idiotisk bilolycka sätta stopp för. Han ropade efter mig.

"Men se upp för träsket!"

Jag höjde handen utan att vända mig om för att visa att jag hört, och började gå med snabba steg mot stigen.

~

Williams perspektiv:

Katsa var verkligen bra på sitt jobb, även om hennes temperament kunde gå lite överstyr ibland. Eftersom att det inte fanns något roligt att göra på kontoret bestämde jag mig för att hälsa på min brorsa i stan. Jag hann precis svänga av mot 6:an efter att ha hört på radion om en bilolycka på vägen hon tagit. Det skulle ta minst en halvtimme att röja bilarna eftersom att vägen var så smal. Jag smålog för mig själv när jag tänkte på vilket strålande humör hon måste vara på.

~

Katsas perspektiv:

Jag sprang nästan framåt och förbannade denna avskyvärda stig som inte tycktes ha något slut. Grenar piskade mig i ansiktet och löv fastnade i håret och kläderna. Jag slog ilsket bort dem och fick då ännu mer märken. Gud vad William skulle ha skrattat ifall han hade sett mig nu... William! Han var ju fortfarande på kontoret! Jag rotade i fickan efter telefonen och insåg sedan att jag hade glömt den i bilen. Ett träd fick ta emot en våldsam spark. Hur kan man vara så korkad att man inte tar med luren?! Bilnycklarna tar jag med när min bil ändå inte kan komma någonstans, men telefonen - med alla mina anteckningar - den lämnar jag utan någon som helst tanke.

Jag röt till och höjde foten för att ge trädet ännu en spark när jag fick syn på något. En mörkröd färg som även den lämnat avtryck. Blod. Blod som lämnade spår från trädet in i buskarna. Det var då det slog mig vilken skog jag befann mig i. Nämligen skogen som leder till Sankt George's mentalsjukhus. De hade sagt att ingen överlevt branden. Men Frida var vid liv. Vilket betydde att flera kanske också hade överlevt.

Eller så är det bara en alkis som gått vilse och som kanske hugger ner mig med en kniv ifall jag visar för mycket sympati, tänkte jag bittert. Det kunde också vara Fridas blod eller djurblod. Men om blodet tillhörde någon som också överlevt branden, så bara måste jag prata med honom.

~

Fridas perspektiv:

"Finns det någon som överlevde förutom du?"

Jag tvekade återigen. Det kändes inte rätt att berätta... Men efter ett tag insåg jag att jag måste hjälpa honom. Jag måste hjälpa Charlie. Det var jag skyldig honom, efter allt han gjort för mig. Jag nickade.

"Charlie. Han sprang. Han blöder."

"Är han skadad?"

Jag rynkade på pannan igen.

"Varför måste du veta det?"

"För att-"

"Joe!"

En man stod i dörröppningen och slängde med huvudet. Han öppnade dörren och jag såg sen skräckslaget  hur djävulen själv steg in i rummet.

~

Katsas perspektiv:

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick syn på någon. Han låg helt stilla. Det röda jag hade sett var mycket riktigt hans blod. Jag kunde se att det kom från ett sår på hans vänstra ben. Han bar svarta byxor och en vit t-shirt under en vit rock som mycket liknade en labbrock. Jag vände på honom för att få en titt på hans ansikte. Både ansiktet och hans bruna hår var fullt av smuts.
En namnskylt var fäst på rocken.

Charlie Whitmore.
Sankt George's Institut

Detta betydde att han jobbade där. Plötsligt grep han tag om min hand. Jag trodde mitt hjärta hoppade över ett slag, men undvek att skrika. Han såg alldeles skräckslagen ut.

"Run! They're coming!... He's coming!"

Han tog snabba och hesa andetag och försökte grabba tag i mig. Jag tog tag i hans handleder i ett försök att lugna ner honom.

"Who? Who's coming?"

Han stirrade på mig med stora ögon och viskade.

"The devil..."

~

Fridas perspektiv:

Mitt grepp om Joe's hand hårdnade och jag ryggade tillbaka.

"Nej! Håll dig borta!"

Joe tittade på mig förvirrat.

"Det finns inget att vara rädd för. Känner du inte igen henne?"

Jag kunde inte sluta stirra. Nog kände jag igen henne. Hur skulle man kunna glömma... Kvinnan slog ut med armarna.

"Frida!"

Hon skyndade framåt och hennes röst brast. Ögonen var alldeles blanka. Jag pep till och tog tag i Joe's axel. Det fick honom att reagera, oavsett hur ofarlig kvinnan verkade vara i hans ögon. Han reste sig upp.

"Vänta."

Kvinnan stannade förvirrat. Han förklarade.

"Hon är fortfarande rädd."

Jag släppte inte taget om Joe's hand. Han sa till mannen som öppnat dörren.

"Vänta med henne utanför. Vi måste vara försiktiga."

Han nickade och förde kvinnan ut ur rummet. Joe vände sig om igen och satte sig på huk.

"Jag måste iväg ett tag. Klarar du dig?"

Jag hade fortfarande inte släppt taget om hans hand. Det kändes inte bra att han skulle gå. Men jag nickade och släppte taget. Han väntade en stund för att vara säker, men reste sig sen. Jag ropade efter honom med svag röst.

"Joe?"

Han vände sig om. Jag tog ett djupt andetag och försökte få rösten att låta stadig. Sedan tittade jag starkt in i hans ögon.

"Lita inte på henne."

*