~ • INSANE • ~

Kapitel 14 - En bråkig journalist

Det var Olivia. Charlies flickvän. Lee och Jacks beskrivning av Charlie hade matchat, till skillnad från hennes. Och det fanns en sak som jag alltid hade tyckt varit skumt från första början. Hur kunde Charlie vara psykolog? Någon som inte ens kan svenska? Svaret var mycket enkelt: han var inte psykolog. Men jag hade från första början bestämt mig för att hon var oskyldig. Jag hade redan bestämt mig för att hon talade sanning, att hon var ärlig. Det är någonting jag inte brukar göra: jag brukar aldrig utesluta en misstänkt oavsett hur de såg ut, lät eller hur mycket jag litade på dem.
Men det var någonting med henne som hade övertygat mig om att hon var oskyldig. Då hade jag iallafall varit övertygad. Nu, så var det som att en skylt hängde i pannan på henne där det stod SKYLDIG med stora bokstäver. Hon var som en helt annan person...

"De anställda var mitt första problem. De behövde tystas ner."

Hennes röst var mycket djupare.

"Så varför dödade du dem bara inte?"

"Mord uppmärksammas. Polisen hade listat ut mönstret långt innan dig ifall jag dödade alla. Och jag äger inte direkt ett privat fängelse..."

"Vad håller du på med?! Varför avslöjar du-"

Utbrast Erik men kom inte längre. Olivia mötte bara hans blick. Jag tog tillfället i akt och satte på min telefon. Den skulle spela in allt de sa framöver.

Jag märkte att många saker hade förändrats hos Olivia sedan vårat förra och första möte. Hon hade mörkare smink runt ögonen, läppstift, och var klädd i helsvart med kappa och klackar. Det slog mig att utseendet förändrade mycket. Jag var rädd för henne, rädd för hennes makt. Hela sättet hon rörde sig på... Skorna som lät varje gång hon tog ett steg, och hennes hållning som markerade auktoritet. Hennes lockiga hår var nu rakt och hon hade bytt ut kjolen till jeans. Förändringen var överdriven men gjorde intryck.

Erik var den muskulösa, den som kunde göra skada. Han var den som höll i pistolen. Men det var Olivia som pressade ner avtryckaren. Så det var henne jag hade anledning att frukta. Och det gjorde jag också även om jag inte hade någon anledning att visa det.

"Hon kommer inte lämna det här rummet ändå."

Olivia log ett knappt märkbart leende och det var som att ögonen glimmade till.

"Åtminstånde inte vid liv."

Jag suckade och försökte låtsas som att jag vore oberörd. Men min nyfikenhet höll på att få min stadiga fasad att rasa. De skulle döda mig någon gång, och om inte William kom hit skulle det bli snart.

"Varför behövde du tysta ner arbetarna? Varför bestämde du dig plötsligt för att anlägga en brand bara för några dagar sedan?"

"Låt oss säga att de alla kom sanningen lite för nära..."

"Det är ganska uppenbart, men VARFÖR? Vilken sanning?"

"Allt jag har slitit för. Allt jag har slitit för de senaste tio åren, och tro mig, du har ingen aning om hur lång tid det har tagit. Och det ska inte en enda snokande journalist få sätta stopp för."

Verkar inte som att hon är dum nog att avslöja något som faktiskt spelar roll än. Jag ryckte på axlarna:

"Allt är möjligt..."

"Det är det som är problemet... Jag antar att du redan har en gissning?"

"Jag hade det, men inte längre. Nu vet jag svaret med väldigt stor säkerhet. Du vill ha det Frida kommer ärva."

Hon klappade händerna långsamt, uppenbarligen inte imponerad.

"Bravo... och hur ska jag lyckas med detta?"

"Om Frida dör så ärver hennes syster Bianca allting. Men om hon försvinner... då så får ingen pengarna. Så här stora kontrakt måste skrivas under. Och om Frida anses vara galen lär hon inte få skriva under."

"Det börjar låta bättre... Säker på att du inte ska byta yrke?"

Jag suckade.

"Du vet, jag börjar bli trött på det här tjatet om att jag löst ett fall fast jag bara är journalist."

Hon flinade.

"Det kan jag tänka mig.... men du överväger det iallafall?"

"Bli skjuten och jagad i sjukhus? Nej tack!"

"Men allt det där är värt det, bara för att stilla din nyfikenhet."

"Det finns faktiskt en hel del jag fortfarande skulle vilja veta. Hur tänkte du att du skulle komma över den här förmögenheten?"

Hon satte sig ner och studerade mig roat.

"Jag undrade ifall du hade listat ut det eller inte... Men du har trots allt bara träffat honom en gång."

"Charlie?"

"Gud, nej. Den värdelösa råttan var knappt värd min tid. Hans bror är dock inte lika patetisk..."

Jag skrattade till. Det här var första gången under hela vårt samtal hon hade sagt någonting som inte stämde. För Jack var om något, oerhört patetisk.

"Aha, jag fattar... Det var alltså meningen att Jack skulle övertala Charlie att få Frida att göra honom till arvtagare."

"Det tog ett tag. Men nu är jag faktiskt lite imponerad. Inte ens de som jobbar fulltid med att lösa det här fallet har kommit i närheten av vart du är nu. Fast det är ju för att det inte är meningen att de ska lösa fallet..."

Hon reste sig upp.

"Det är synd att det var såhär fallet behövde sluta. Det kanske inte verkar så men jag gillar ett lyckligt slut... Fast i det här fallet betyder det att jag vinner."

"Jag tycker också att det är synd... I ditt fall alltså."

Hon skrattade till och frågade klentroget:

"Varför då om man får fråga?"

Ett bankande hördes vid dörren och jag hörde Williams röst.

"Öppna!"

Med ett flin svarade jag henne nöjt:

"För att du valde fel journalist att bråka med."

*

Williams perspektiv:

Förstärkningen jag kallat på skulle inte komma förrän om minst tio minuter. Men vid den tiden skulle Katsa vara död. Genom att hjälpa henne så kan detta sluta i att vi båda dör eftersom att Erik förmodligen är därinne. Och av att döma på vad han hittills åstadkommit så är oddsen isåfall emot mig. Jag ropade:

"Jag har ett tiotal killar här ute som annars gärna gör det åt er!"

Hoppas bara de köper det. Fast då blir det jag som får springa.

*

Katsas perspektiv:

Olivia vände huvudet mot dörren utan en min.

"Ta hand om honom."

"Skämtar du? Han sa ju att-"

"Och du tror honom? Du tror att hennes kompis mirakulöst skulle samlat ihop en förstärkning på tio man inom loppet av..."

Hon tittade på klockan som satt och tickade på väggen.

"Fem minuter?"

Han tvekade.

"Varför måste jag då ta hand om honom?"

Jisses... den där Erik är inte direkt något geni, tänkte jag och himlade med ögonen. Olivias tålamod höll också på att ta slut. Hon tog två långsamma steg mot honom:

"För att om han inte har kallat på förstärkning så lär han göra det inom en väldigt snar framtid. Ifall han inte är lika dum som du är."

Erik spände käken precis som innan men sa ingenting och öppnade dörren. Sekunden efter började han springa. Olivia gick fram och låste dörren igen.

"Var var vi....? Just det! Här kommer delen när jag berättar vad som kommer att hända med dig..."

*