~ • INSANE • ~

Kapitel 13 - Ska vi börja?

Williams perspektiv:

"Frida?" frågade jag försiktigt. Hon tittade upp.

"Var är Joe?"

"Han... han kommer alldeles snart. Kan du svara på några frågor så länge?"

Hon tvekade och tittade på dörren som att hon hoppades att Joe skulle komma in. Men tillslut gav hon upp och nickade.

"Charlie. Vilken typ av person var han?"

Hon såg ut att fundera.

"Han var snäll. Han hjälpte mig."

Jag tvingade mig själv att lugna ner mig. Förra gången när Katsa fick ett utbrott gick det inte särskilt bra, och den här gången var Joe inte här. 

"Ja. Var han... medveten om att du var frisk? Var han smart? Var han vad du skulle säga... väldigt jordnära?"

Frida hade redan sagt att han visste det. Men nu var det viktigt att jag ställde frågan så tydligt som möjligt.

"Charlie var snäll men... han var inte så medveten. Ibland var det som att han drömde..."

Frida var den andra personen som beskrivit Charlie på det sättet. Skulle en sådan person kunna vara en psykolog? Frida började skruva på sig.

"Var är Joe?"

Hon kastade ännu en orolig blick på dörren.

"Han är här när som helst. Jag har bara en sista fråga att ställa."

Hon bet sig i läppen men sa inte emot.

"Du säger att Bianca är djävulen. Din syster. Sa du det till Charlie?"

Hon nickade.

"Bianca är djävulen. Hon vill döda mig. Jag hörde henne!"

Jag tog hennes hand.

"När hörde du henne?"

Frida stirrade på mig.

"Hon sa det till mannen med dödskallen."

"Vem? Lee?"

Hon skakade på huvudet.

"Mannen i rocken. Hon sa att hon inte skulle sluta leta så länge jag var vid liv!"

Efter det citerade Frida Biancas exakta ord. Men... det lät inte som att Bianca ville mörda henne. Hon hade sagt att hon inte skulle sluta leta förrän hon hittade sin syster. Men det är inte så man hade sagt ifall man ville ha någon död. Jag började långsamt förstå hur allt hängde ihop. Bianca ville aldrig döda sin syster. Hon ville rädda henne. Och det var inte Charlie som övertygade Frida om denna djävul. Han kunde säkerligen få för sig saker och överdriva. Men det var Frida som hade spridit spökhistorien.

Att Charlie ens fick jobb på mentalsjukhus är ett mirakel. Han borde snarare vara den som är inlå-... Det var i det ögonblicket jag insåg vad vi hade missat.

*

Katsas perspektiv:

Jag tryckte mig mot väggen när dörren öppnades. Lyset tändes automatiskt och jag kunde se hur Erik gick in i rummet. Han tittade sig omkring men verkade inte märka något. Just när han började vända sig om stannade han. Jag höll andan. Han hade fått syn på ett spår av blod. Mitt blod. Och spåret ledde rakt till skåpet.

*

Att försöka fly var meningslöst i mitt tillstånd. Så jag tryckte mig emot väggen och pressade på såret så hårt jag kunde. Erik stod lutad mot väggen vid dörren mitt emot mig med armarna i kors.

"Jag måste säga att din envishet är imponerande. En journalist som sköter en utredning... Det har jag aldrig varit med om!"

All den här uppmärksamheten började bli tjatig nu... Vad är det som är så konstigt med det? Jag skrattade hest och ångrade mig genast. Smärtan högg till i höften som att jag blivit skjuten på nytt.

"Då har du inte varit med om mycket..."

"Det var inte en komplimang. Din envishet kommer bli din död."

Han sneglade på såret.

"Eller borde jag säga, har blivit din död?"

Den här gången kunde jag inte stoppa mitt skratt.

"Är det här ditt försök att skrämma mig? För du vet, det finns inte mycket du kan göra utom att stå där och beundra mig och min envishet, doktorn..."

"Inte kan göra något? Jag sköt dig, fick din lilla kompis fängslad och har dödat fler än du kan ana bara för att ta mig hit. Du tror att hjärnan bakom allt detta skulle dra sig från att döda en ynka obetydlig journalist?"

Jag kände mig nästan förolämpad. Trodde han verkligen att jag köpte det där? Han visste iallafall inte vad jag och Lee hade pratat om. Men det fanns ingen poäng i att avslöja det jag visste så jag spelade med.

"Tror du att jag är dum? Du kanske anlade branden och du kanske sköt mig och Lee. Och jag slår vad om att det var du som mördade Charlie. Men du är definitivt inte den som organiserade allt det här."

Jag fortsatte le utan att blinka.

"Du är bara en lejd torped. En marionett."

"Du tror inte jag kommer döda dig?..."

"Det hade du gjort för länge sen om det var vad du är ute efter."

Jag flinade åt hans patetiska självsäkerhet som precis flög ut ur fönstret.

"Du är bara en vakthund. En vakthund som väntar på att matte ska komma."

Han spände käken. Jag log ännu bredare. Det här var för lätt... Jycken var tydligen lätt att reta upp. 

"Jag kanske inte kan döda dig men du mår nog bättre efter ett slag eller två..."

Han flinade och försökte säkerligen att vara skrämmande igen. Men med tanke på min förbaskade höft kändes ett slag inte särskilt skönt just nu. Fast den här idioten till legosoldat skulle inte lyssna på mig vad jag än sa. Så jag bestämde mig för att reta upp honom ännu mer:

"Kom igen då, boxarn.."

Han måttade ett slag mot min höft och det var som att jag kunde känna smärtan innan den kom. Men den kom aldrig. För en röst ljöd genom rummet, en röst jag kände igen.

"Seså Erik... Hittills behöver vi inte slå någon."

Hon gick in och låste dörren. Nu när jag visste vem hjärnan var så var det egentligen helt logiskt. Hon var en person vi borde ha misstänkt från första början. Hon var där på Sankt George och ändå sökte vi inte efter en anledning. Kvinnan satte sig på en stol framför mig och log.

"Jag antar att du är nyfiken på hur, men antar att det mer intressanta är varför? Oroa dig inte, jag ska berätta allt. Delen där jag berättar vad som kommer hända med dig kanske blir lite obehaglig. Men jag har hört att du är nyfiken av dig..."

"Du är lika värdelös på att skrämmas som jycken där borta."

Jag slängde med huvudet åt Eriks håll. Det var nästan så att jag kunde höra honom morra. Hon skrattade.

"Det kanske är du som är värdelös på att bli skrämd?"

Jag ryckte på axlarna.

"Det låter som någonting jag skulle kunna vara dålig på. Men ditt försök att få mig nyfiken har dessvärre för mig lyckats ganska bra."

Hon log.

"Det glädjer mig. Ska vi börja?"

*